”Jag heter Thomas Frankborn och vill få ut följande byggmaterial...”

I fredags ringde Beijer till mig. De ville bara kolla att det verkligen var en Thomas som ringt och beställt så mycket byggvaror så det krävdes två fulla lastbilar för att få ut allting till bygget.
Jag kollade upp saken med Thomas och det visade sig att han inte hade beställt varorna. Vi var utsatta för ett bedrägeriförsök.
Antagligen var det tänkt så att någon eller några möter Beijers lastbilar och kvitterar varorna. När sedan Beijers lastbilar lämnat området dyker nya bilar upp och lastar på varorna igen. Sedan är varor för 100 000 borta med vinden.
Jag ringde polisen som initialt inte såg några möjligheter för att kunna agera men efter en stunds diskussion så kom vi fram till att det gick att göra ett försök att få fast de som i Thomas namn beställt varorna.
Så idag klockan 12.00 lämnade Beijers lastbil brädgården med fullt lass. Inte mindre än 4 poliser var samtidigt stationerade runt avlämningsplatsen. Åhhh vad jag hoppades att de skulle få några fula fiskar i nätet.

Och klockan 13.57 kunde jag inte vänta längre utan ringde till den trevliga kvinnan på bedrägeriroteln som styrde upp hela operationen. ”Hej det är Jens Hoffmann igen på Dipart, hur går det för oss?” sa jag och fick följande svar. ”vi gick tyvärr bet, ingen dök upp. Av någon anledning så misstänkte de något och höll sig undan.” Merde, som fransmännen säger. Men hur fick de reda på att vi genomskådat dem?
Ja ja nästa gång tar vi dem. Två saker gav ändå den här incidenten svar på. Den första är att vi har tillsammans med vår brädgård ett fungerande säkerhetstänk. Den andra att vår polis tog saken på allvar och satte till resurser. Skönt måste jag säga.