Nu behöver jag hjälp... Om det ska hända något!

Vi har ju det här projektet som rullar där vi stöttar ett härbärge uppe i Bandhagen som heter Convictus. Där jobbar Dino som föreståndare i ständig ekonomisk motvind men med ideliga ryggdunkningar från alla gäster som tacksamt kommer till hans etablissemang för ett par timmars mänsklig värme.

Nu håller vi på att ”byta ut, komplettera och fräscha upp” deras bibliotek som, tro mig, sett bättre dagar. Böckerna i hyllorna får museer att verka moderna. Det finns liksom ingenting där att läsa. Och om någon uppskattar att kunna sätta sig i en fåtölj ett par timmar med en bra bok så är det den personen som inte har någon stans att sitta med en bok.

Så vi har dragit igång en insamling där vi lämnar in böcker vi kan avvara på vårt kontor i Nacka. Därefter kommer Yasmin och ytterligare någon åka av oss åka upp till Dino i Bandhagen och skapa ett nytt fräscht bibliotek.

Så alla vi som har bra böcker i garaget eller källaren gör slag i saken och skänk dem vidare. Det kommer kännas jättebra! Och för dem av oss som undrar vilka böcker som är intressanta, Dinos gäster läser samma typ av böcker som vi gör!! Dvs Brehms djurens värld på latin går fetbort som min dotter skulle ha sagt. Men romaner och skönlitteratur går hem!

Om frågor finns, ring Yasmin på måndag, 08-716 90 50 

Vad oerhört spännande vardagen ändå är...

Jag går inte igång så lätt på vardagshändelser längre. Har väl helt enkelt som många av oss sextitalister jobbat för länge för det. Men ändå visst kan vardagen vara häftig. Tänkte dela med mig av några händelser som förgyllt min vardag de senaste dagarna.

Häromdagen lyckades jag genomföra en viktig affär. Hyrde ut 75% av vår industritomt i Länna till ett trevligt och som det verkar helseriöst företag. Det var skönt ur flera aspekter. Min bank uppskattar säkerhet och det 5-årskontrakt vi undertecknat garanterar just det. Marie på ekonomin blev överförtjust. En utgift blev en intäkt, och det för lång tid framöver.... Dessutom har Stene på lagret redan blivit tjenis med de nya grannarna. De har som man brukar säga ”funnit varandra”. Ja det här var riktigt bra.

Peter, vår nyanställde arbetsledare, som kom direkt från KTH till oss har kommit in i jobbet alldeles utmärkt. Ambitiös som jag själv var som 25åring men bra mycket mer kunnig i byggfrågor. Säger i och för sig ingenting men ändå. Han sprider positiv energi omkring sig!

Själv har jag blivit coachad som det så fint heter. Har PG som jag träffar en gång i veckan. Vi har mest jobbat med presentationsteknik och hur jag ska kunna göra anföranden på ett bättre sätt. Jag trodde jag var hyfsad, vilket jag nog var men allt är ju relativt. Har kommit på mig själv med att inte längre se våra träffar som något som stör vardagen. Jag mår nog bra av mötena med ”min PG”.

Varför vi inte anställer rökare...

Stockholms Stad har beslutat att inte acceptera rökning under arbetstid. Se artikeln Ingen rökpaus på arbetstid i Svd. Syftet med beslutet är lätt att förstå.

Vi på  Dipart har inte infört något rökförbud på  våra arbetsplatser. Men sedan tre år tillbaka så anställer vi inga som röker. Det är valfritt att börja hos oss men väljer man att göra det så  innebär det att man lovat att inte röka. Börjar man röka leder det till avsked, vilket är inskrivet i anställningsavtalet!

Rätt eller fel, avgör själv.

Min mor gick bort för lite sedan i lungcancer. Och det var efter 3.5 års kamp. Inte en enda gång under alla dessa månader så nämndes ordet ge upp. Hon kämpade som ingen annan kämpat förut. Hon höll ut i tre vackra somrar! Fulla av släkt och härliga barnbarn.

Min avsky för cigaretter och min respekt för hemtjänsten stärktes efter att på nära håll ha följt hennes kamp. Om jag kan få någon eller några att sluta röka så anser jag mig ha vunnit en slags seger.

Det skulle inte kännas hundra för mig att göra som Stockholms Stad och efter att någon börjat jobba komma och kräva att de ska sluta röka. Men jag kan kräva det innan de börjar. Åtskilliga av mina anställningsintervjuer är avbrutna då de sökande luktat rök. Numera frågar jag på telefon om de röker så besparas många resor. I ett par fall har de sökande, som varit ungdomar, på heder och samvete lovat att sluta tvärt bara de fått jobbet. Samtliga utom en är kvar hos oss.

Jag blir fruktansvärt förbannad… Och det är inte ens jag som drabbas.

Men det finns ett undantag! Nämligen när det gäller människor som myndigheterna vill ha tillbaka in i samhället från ett utanförskap. Antingen är det narkomaner som enligt uppgift numera är drogfria, eller så är det kriminella som enligt uppgift helt bytt levnadsstil eller så är det människor som har ett handikapp men ändå vill jobba. Gemensamt är att syftet är gott.

Jag har svårt att säga nej när ett ofta lite gripande människoöde presenteras. På något sätt är alla värda en andra chans.

Krasst ekonomiskt säger erfarenheten mig att inga bidrag i världen kan få det lönsamt att anställa en narkoman, hemlös, blind eller handikappad istället för en frisk välutbildad 35 åring med ordnade förhållanden. Som företagare är det min skyldighet och mitt ansvar mot alla anställda att säkerställa vår konkurrenskraft. Jag kan ju inte glömma bort vår vardag där våra kunder är ofta just stat och kommun. Och de köper av den som hela tiden är effektivast och därmed kan offerera jobben billigast. Det är vår vardag det här med LOU (lagen om offentlig upphandling) och även vid rekrytering måste vi ta hänsyn till den.

Men som medmänniska är det min skyldighet att i den mån det går se om jag kan bidra till ett bra samhälle. Och i ett bra samhälle ska det finnas plats för alla.

Vi har en värdering som lyder ”vi skall genom aktiva handlingar hjälpa de svaga och utsatta i samhället”.  Hur gör vi rent praktiskt då? Jo när jag rekryterar så letar jag i nio fall av tio efter just den bästa personen alla kategorier för jobbet som behöver bli gjort!! Men i det tionde fallet då ger vi plats för någon som har som kanske enda merit att vederbörande haft det riktigt tufft i livet men ändå har ett schyst hjärta och fortfarande vill jobba med något!

I dessa fall finns det i regel ett bidrag i botten. Inte mycket och det gör inte att det blir ekonomiskt försvarbart men i varje fall så kan vi luta oss mot vetskapen om att vi får lite stöd när det strular eller när för lite blivit gjort en viss dag.

Problemet är inte dessa personer, inte alls. Problemet är myndigheterna som ideligen gör affärsuppgörelser och sedan inte står för sina ord. Därmed sätter de indirekt dessa ofta utsatta personers hela existens i farozonen.

Och nu har det hänt igen. För ett år sedan kom jag överens med arbetsförmedlingen om att anställa en kille som har en kronisk sjukdom som gör att han inte kan jobba lika hårt som andra. I bidrag skulle jag få ca 20% av lönen. Sjukdomen är diagnosticerad av överläkare och fastslagen. Innan vi skrev på papperen så poängterade jag för kommittén som handlade ärendet att det var en kronisk sjukdom och att bidraget också skulle vara bestående. Detta accepterades av alla och vi var helt överens.

Killen har funnits sig väl tillrätta hos oss, är omtyckt och en i gänget.

Så kom då brevet. ”Bidraget för xxx xxx dras in helt då nya direktiv gäller från och med den 1 september 2009.”

Jag blir så fruktansvärt frustrerad, handläggaren på arbetsförmedlingen som jag direkt ringer upp nästan gråter, och killen det gäller vet ännu inget. Min ilska blir så stor för det är som om myndigheterna kallt räknar med att de ska komma undan med detta beteende då jag antagligen är för snäll för att låta killen gå.

Sociala aspekter, ska de få  spela en roll?

Jag åt lunch med en mycket intressant person igår. Det var häftigt för vi hade väldigt mycket gemensamt och bitvis likadana utmaningar, fast givetvis i enormt olika tappningar. Han var kommundirektör. Chef över 6 000 personer och en budget innehållande så många nollor att min inlevelseförmåga inte riktigt kunde ta in hur mycket pengar det är.

Vi pratade om mycket men en intressant sak han sa var ungefär så här ”vi handlar tjänster för över en miljard om året och givetvis vill jag som beställare påverka hur mina entreprenörer agerar. Jag vill att vissa sociala aspekter också ska kunna spela en roll vid våra utvärderingar av anbud” sa han och fortsatte ”vi har till exempel väldigt många ungdomar med invandrarbakgrund. Om jag kan få kommunens entreprenörer att ta in några av dessa så de får en chans att komma in på den svenska arbetsmarknaden så vore mycket vunnet. Men jag får massiv kritik för det här sättet att tänka”.

Vi på Dipart offererar byggservice till kommuner, landsting och andra större beställare. Vi känner likadant. Priset, priset och priset. Det är det som styr. Varför ska det nästan bara vara så? Kan inte andra faktorer också få spela en viss roll? Miljöbilar t.ex.? Att man tar sitt ansvar gentemot skolan och släpper in praktikanter och lärlingar? Att någon som behöver arbetsträna får en chans? Att man har en mångfald? Ja inte vet jag vad som ska vara med förutom priset och kvalitén. Men kan det vara rimligt att beställare ska få sätta upp kriterierna själva? Hamnar vi lättare i korruption då?

Men så länge ett system råder som i stort sett bara gynnar lågt pris då kommer givetvis de som är bra på att dra in på utgifterna vinna många upphandlingar. Och vad är effektivast för att komma ner i pris? Jo att slarva med skatter och avgifter givetvis.

Vårt projekt med Convictus, hur blev det egentligen?

Ett specifikt projekt inom det samarbetet var hur vi hjälpte till genom att bygga bås där Dinos gäster kan kommunicera med mail och telefon. Det här var tidigare en källa till konflikter då gästernas enda möjlighet till kommunikation var en dator och en telefon på ett enkelt bord utanför matsalen där cirkulationen på människor är stor och bullernivån hög. Det blev ofta en irriterad stämning. Och egentligen helt i onödan.

Sagt och gjort. ”Vi bygger telefonbås åt er”. Kim. skicklig snickare, tog tag i taktpinnen tillsammans med lärlingarna Marcus och Bobby. Se på bilderna och njut!

Vilken häftig resa vi har gjort...

Jag var ute på Arlanda häromdagen där vi jobbar åt Luftfartsverket. En sak slog mig när jag tittade ut över ett av våra pågående byggen. Det var vidden av den resa vi som företag gjort sedan vi började montera balkongräcken i början på nittiotalet.

I starten hade vi en gammal Saab, en verktygslåda, 54 000 kronor och ungdomlig entusiasm. Och vilket är nog så viktigt: Ett uppdrag som gällde monteringen av ett hundratal balkongräcken i Rosengård i Malmö.

När jag nu tittar ut över bygget så ser jag delvis något helt annat. En hel organisation som arbetar gemensamt mot ett klart mål. Och med en kund i bakgrunden som till och med de fyra stora drakarna i branschen skulle vara nöjda med att jobba åt.

Vad är det som gjort resan möjlig då? I vår värdegrund står det bland mycket annat ”Vi jobbar mot starka beställare” Den meningen kom sig av att killarna hade tröttnat på att klä om och fika i pannrum. De ville ha ordning och reda och seriösa beställare. Och vi vågade lyfta blicken från de små beställarna mot kunder som Luftfartsverket.

Dessutom har killar som Pastorn börjat hos oss. Riktiga byggproffs som med glatt humör, glimten i ögat och massor av kunskap och kreativitet ger sig i kast med egentligen allting. Så förmågan att hitta killar och tjejer som delar vår värdegrund och samtidigt är duktiga yrkesmän har nog varit en framgångsfaktor.

Vi har haft tur också. Jag vet inte hur många riktigt besvärliga situationer vi på något sätt klarat oss igenom, men många är det och vi hade aldrig gjort det utan tur.

En liten snabbanalys säger alltså att en genomtänkt värdegrund, en förmåga att sälja och därmed få in jobb samt en massa tur... Det är delvis vad som krävs för att resa.

Bankens bemötande, en konjunkturindikator?

Jag var på banken i förrgår. Vi har haft samma bank sedan starten 1992. Och jag har lärt mig mycket genom att försöka tolka hur de beter sig.  Låt mig berätta om mina två senaste besök.
Förrförra gången vi var där hade krisen slagit till med full kraft. Det var väl en 7-8 månader sedan. Banken hade brevledes låtit oss få reda på att marginalerna höjts och våra lån därmed fått sämre villkor. Dessutom fick vi beskedet att ”om ni tänker bygga ert egna kontor på er nya tomt så räkna med att finansiera byggnationen minst till hälften själva”. För oss är det helt omöjligt så det var bara att lägga byggplanerna på is. På mötet bad vi också om lån för införskaffning av ny vattenbilningsutrustning. Minerna på andra sidan bordet såg än mer plågade ut men de lovade återkomma. Att säga att vi lämnade banken smått irriterade är ingen underdrift.
I förrgår var det dags igen. Banken satt mitt emot mig. Tre personer med kontorschefen i egen hög person. Janne heter han och bredvid satt Anna och Henrik. Alla mycket trevliga och professionella och synnerligen glada. Efter en stund då vi snabbt hade rett ut en del detaljfrågor så frågade Janne ”Hur går det med byggnationen av ert nya kontor?” Jag berättade om de besked jag tidigare fått och såg att han nästan skämdes. ”Det tittar vi givetvis snarast över” sa Janne.
Summa summarum så löste vi på ett gemytligt och kvickt sätt allting och nya bättre räntor utlovades, amorteringarnas storlekar sänktes och vi kan igen låna till nya investeringar.
Jag tror det har vänt! I vilket fall så tror banken det!

SvD: Bernanke låter räntan ligga still

Vad lite beröm kan göra!

Vi har ett flertal firmor som vi hyr utrustning och då främst maskiner ifrån.  En av dem, Hyrpoolen, ringde precis. Det var Gillis en av deras chefer.
Han berättade att Daniel, vår inköpare, och han själv snart var i mål med ett nytt hyresavtal vilket han tyckte var roligt.
Sedan berättade Gillis att han under sommaren vikarierat för en av killarna som jobbade som chaufför och då åkt ut till byggen och levererat maskiner. ”Vad bra killar du har Jens. Det spelade ingen roll vem av dem jag träffade, jag blev alltid bemött på ett trevligt sätt och maskinerna var iordninggjorda när jag fick tillbaka dem. Era killar är outstanding”.
När vi pratat färdigt och jag kopplat honom till Daniel så kände jag hur min energi bara fylldes på. Tänk att bara ett par meningar kan förändra resten av dagen. Och Gillis träffade ju rätt. Det finns inget jag hellre vill höra än att ”vad bra killar ni har”. Det blir säkert ett avtal skrivet mellan oss.

Tack du däruppe för tuffa leverantörer!!

Vi har ett flertal firmor som kör transporter åt oss. En av dem bad jag om en tjänst, och fick nobben. När jag frågade varför så fick jag mig en tankeställare.

Han sa ungefär så här ”ni på Dipart säger att ni är så miljömedvetna, ni säger att det ska vara så och det ska vara si. Men i verkligheten så lever ni inte upp till det. Ni fortsätter att köpa i stor utsträckning av (och så namngav han ett företag). Det här företaget bryr sig inte ett dugg om miljön. Bilarna är gamla, drivmedlen är vanlig gammal diesel och de spyr ut skit och oljan bokstavligt talat droppar från bilarna. Jag är förbannad på er, tycker inte ni lever upp till vad ni säger, dubbelmoral helt enkelt”.

Det bästa med det här är att han har rätt och att han hade modet och viljan att först vägra mig hjälpen och sedan motivera varför!

Nu har jag vetskapen om och givetvis möjligheten att förändra det här om jag vill! Tack vare någon som på ett, nästan trevligt sätt, lite idiotförklarade mig!

Regeringen ändrar förutsättningarna, igen.

I Svenska Dagbladet kan vi idag läsa att regeringen ämnar ändra förutsättningarna för miljöbilar igen. Vi, ett stockholmsbaserat byggföretag med dryga 25 firmabilar, är beroende av en sund och långsiktig miljöbilspolitik.

För inte så länge sedan hörde jag att trängselavgifter återigen ska belasta miljöbilar. Jag suckade och tänkte ”Varför använder inte regeringen detta styrmedel för att få fler miljövänliga bilar på våra vägar”? Jag tycker det är tokigt. Nu hörde jag att de 10 000 kronorna i reducerat inköpspris på just miljöbilar också tagits bort.
Även om andra åtgärder kommer istället för att inte missgynna miljöbilarna helt så tror jag det är oerhört viktigt att med styrmedel, såsom det ekonomiska, se till att fler och fler väljer att köra miljövänligt. Vi vanliga döda tar annars inte det globala ansvaret i den mån som krävs. Regeringen måste hjälpa till för att det ska få effekt.
När vi 2005 valde att bara köpa in miljöbilar så var vår värdering "Vi visar hänsyn och värnar om vår miljö genom miljövänliga arbetsmetoder” ett av skälen till detta.  Ett annat var att vi skulle slippa trängselavgifterna. Det spelar roll för ett företag i Stockholm med 25 bilar och som hela tiden är utsatt för ekonomisk konkurrens! Vi valde miljöbilar och har nu en kostsam, effektiv, relativt ny och miljövänlig bilpark som företrädelsevis går på biogas. Och nu ändras förutsättningarna!!
Chanserna för oss att vinna en upphandling av kontorsanpassningar åt regeringen enligt lagen om offentlig upphandling ökar om vi väljer gamla, billiga bensinslukande servicebilar..... vi blir ju billigare...
Regeringen bör styra efterfrågan mot miljöbilar för framtida generationers skull. Bästa sättet att göra det på är tydliga, över tiden rådande, ekonomiska fördelar för de företag och privatpersoner som åker med hjälp av miljövänliga drivmedel!

”Vi bryr oss genom aktiva handlingar för de utsatta i samhället.”

Så lyder en av värderingarna som ingår i Våra Kärnvärden. Det var någon av grabbarna som 2003 sa att vi aktivt ska göra någonting... Och det ordet aktivt har levt kvar, så nu är det bara för oss att vara just det: aktiva. Och det är inte så lätt att leva upp till. Jag menar att även om man vill så ska man ju ha något konkret vettigt att gå på, och jobba med, där man också kan bidra.
Vi har genom vårt glasögonprojekt lärt känna Dino och hans härbärge Bryggan i Bandhagen. Häftigt ställe som Dino och hans medarbetare driver. Ett så kallat lågtröskelhärbärge som tillhandahåller mat, rena kläder, dusch och en madrass på golvet för de som inte sovit på länge. Dessutom förmedlas kontakter till läkare, socialtjänsten och andra myndigheter. Bryggan fungerar som en kanal ut mot samhället.
Dino och jag kom innan sommaren överens om att vi på Dipart ska se i vilken mån vi kan stötta honom och hans team i den dagliga driften. För inte ens dem kan alltid koka soppa på en spik. Det är otroligt förresten vilka underverk han gör med en budget som är skrämmande låg. ”Tur att blocket finns” sa han vid ett tillfälle och jag förstår honom.
Det första vi nu aktivt kunnat göra är att bygga ett litet telefon- och internet krypin så att de gäster som vill ringa eller skicka mail kan göra det någorlunda bullerskyddat och ostört. Tidigare fick de sitta helt öppet vid ett litet bord. Och det är inte så trevligt när samtalen ibland rör känsliga privata ärenden.

På bilderna ser vi Kim, Bobby och Marcus när de efter Dinos önskemål bygger upp stommen på telefon-/datorbåset.

Rolle, till vardags plattsättare, och Sami, vår IT-kille, jobbar med hyllorna och tekniken, för att få allt på plats.

Det här är för oss som byggfirma en liten grej men alldeles säkert något som får Dinos och hans gästers vardag att bli aningen enklare.

Sluta snacka och gör något konkret...

För 4 år sedan bestämde vi att bara köpa in miljöbilar enligt Stockholms Stads Miljöbilsdefinition. För oss gällde det samtliga typer av fordon. Det var inget enkelt beslut att få igenom internt. ”Jag vill ha hästar under huven...” eller ”Jag måste ha automat annars får jag ont i axeln när jag kör i stan, och det finns inte med biogas.” Ja, motståndet fanns där för nu var det så konkret. Var och en var själv tvungen att offra något för den goda sakens skull. Men efter mycket debatt och en kanske inte helt demokratisk process så klubbades beslutet ändå igenom.

Vad har hänt? Jo, sedan den dagen har vi bara köpt miljöbilar och då främst modeller drivna av biogas. Det har fungerat bra i stort men visst kostar det oss pengar. Exempelvis så fick Stene som håller i vårt lager en biogasdriven lastbil. Den körs enbart på biogas så visst har den blivit bärgad ett par gånger och visst är det problem med tankningsställena. Men det går. Internt så snackas det mig veterligt inte längre negativt om att alla bilar ska gå på biogas utan tvärtom så tror jag en viss stolthet har insmugit sig bland grabbarna.
Mängder av företag och organisationer handlar upp byggservicetjänster och konsulterna som hjälper till med detta är många. I alla upphandlingar ska vi som byggfirma redovisa miljöpolicys och dokument. Och vi blir poängsatta och ibland får vi på Dipart till och med högre betyg än andra.
Jag har en dröm. Att det någon gång i någon förfrågan står: exakt hur många bilar har Ni? Hur många av dem går på biogas? Hur många av dem går på etanol? Redovisa detta?

DN: EU-dom öppnar för att göra biogas av mer mat

Att jag ska bli så personligt involverad...

En sak som jag lärt mig är att nyckeln till att få vår verksamhet att fungera ligger hos mina medarbetare. Om jag, genom kloka och genomtänkta rekryteringar, lyckas skapa ett lag som fungerar så är halva jobbet gjort. Vi har alla som personer fel och brister! Men det behöver inte ett lag ha. Ett lag kan vara perfekt! Så med andra ord, hitta de individer som tillsammans bygger ett komplett lag så kommer vårt normala arbete att flyta och resultaten upplevas som så mycket bättre av våra kunder.

Vad innebär det här i praktiken? Jo jag letar självklart efter killar och tjejer, män och kvinnor, korta som långa som förutom att de delar våra kärnvärden även har just de kompetenser som vi eftersträvar för att få ett visst jobb gjort. Och jag tror att jag ställer höga krav. Mina erfarenheter säger mig att jag är hyfsat duktig på att hitta rätt. Av någon orsak är många av mina medarbetare också nyfikna, vetgiriga och kanske lite äventyrliga. I grunden positiva egenskaper men oj vad de kan få en personalansvarig att få gråa hår.

Jag kan ta ett exempel: Vi hade en kille anställd som flyttade till Sverige och började arbeta hos oss för två år sedan. Hade, eftersom han nu i somras sa upp sig. Han är ung och på byggspråk är han fortfarande lärling men vi har sett honom som en hel gubbe för så mogen och skicklig är han.

Den här killen är häftig. Han har flera nationaliteter och kan många språk. Är empatisk som få och har ett engagemang som är starkt och har trots sin korta tid hos oss redan hunnit med mycket. Han har varit inne på kontoret och hållit en föreläsning för franska VD:ar, sprungit midnattsloppet tills han svimmade, har varit i Göteborg tillsammans med våra optiker inom ramen för vårt glasögonprojekt och i största allmänhet bara spridit god energi omkring sig. Dessutom har han alltid varit omtyckt och uppskattad på de arbetsplatser där han jobbat.