Vad häftigt, tänk om det blir verklighet!

En förvaltningschef för ett stort invandrartätt område pratade med en av mina kollegor häromdagen. Han hade en idé!

Han sa ungefär så här ”Skulle vi kunna samarbeta? Vi har många ungdomar som har riktigt svårt att få en plats på arbetsmarknaden. De får helt enkelt vare sig praktikplatser eller fasta jobb. Ni på Dipart har en värdegrund och en personalsammansättning som gjort att mångkulturella frågor inte är något nytt. Skulle Ni kunna driva vissa byggprojekt i vår kommun tillsammans med oss och då låta en del av bemanningen bestå av våra ungdomar. Jobben ska givetvis göras men minst lika viktigt är att ungdomarna får praktik och erfarenhet av att jobba tillsammans med erfarna hantverkare som är positiva till att vara lite av mentorer för dessa ungdomar. Skulle det här kunna passa Er och har Ni hantverkare som skulle fungera som mentorer?"

Min kollega och förvaltningschefen kom överens om att jag skulle ringa honom för att fortsätta diskussionen. Det har jag gjort men han var inte anträffbar! Jag ringer nu med jämna mellanrum tills jag får tag på honom, jag lovar. Det här var riktigt spännande. Ett projekt som kan bli hur bra som helst. Även om jag, vis av tidigare erfarenhet, förstår att det inte kommer bli någon rak och enkel resa. Om vi ens kommer så långt så att det blir ett samarbete!
Men som sagt det här är ett projekt precis i vår smak, jag kommer göra allt för att få till det och lita på att jag kommer berätta hur det går, I promise.

Mattias visar här vår betonglärling Jonas hur ett visst moment ska utföras.

Vi betar av surdegar, denna gång i Tingsrätten.

Som jag tidigare nämnt här på bloggen så har vi ett par surdegar att reda ut. Med surdeg menar jag en entreprenad där vi inte kommer överens med beställaren gällande ekonomin. Dem är förödande för de binder upp mycket kapital och kostar ytterligare pengar då advokater jobbar kontinuerligt med ärendet samt tar våra projektledares redan begränsade tid.
Innan jul kom jag överens med en arkitektbyrå som vi hade en tvist med gällande den summa de skulle ersätta oss med för att vi renoverat deras lokal. Det var enkelt. För det första var det hederliga människor och för det andra var orsaken till att vi inte var överens till stor del vårt bristande engagemang i entreprenaden. Vi var bägge parter lite skyldiga och vi ville båda få saken utagerad. Vi kom överens om en uppgörelse som bägge kunde leva med och jag hör gärna av mig till dem nästa gång vi vill anlita arkitektkompetens.

Men idag var jag med om något annat. Jag har inte tidigare varit delaktig i vår ”surdeg” med bostadsrättsföreningen Profitören, fingerat namn, men valde ändå att följa med till Tingsrätten för att följa den inledande förhandlingen. På vägen dit så drog Thomas ärendet för mig. I korthet handlade det om att vi har utfört en fasadrenovering åt föreningen. Mitt i entreprenaden så ringer Stadsbyggnadskontoret föreningen och meddelar att de vill ha kompletterande uppgifter om projektet för att kunna avgöra om bygglov behövs. Om Föreningen inte är tillmötesgående så kan dryga böter ådömas dem.

Föreningen ringer i detta läge till vår ansvarige Anders Silver och säger ”stoppa bygget intill dess vi har ordnat upp det här med bygglovet”. Totalt sett ligger bygget nere i 20 veckor innan vi får klartecken att starta upp arbetena igen.
Vi har fakturerat föreningen dryga 60 000 för stilleståndet inklusive ometablering och allt strul stoppet inneburit. Föreningen anser att det är vi som entreprenör som borde sökt bygglovet.

Nu har jag i två timmar lyssnat på våra advokater och därefter på föreningens advokat. Jag tycker att allt talar för oss. Under mina 18 år i branschen så har jag aldrig varit med om annat än att beställaren söker bygglov eller ordnar så någon söker det. Visst ligger bygglovsansvaret hos beställaren?!!! Eller?

Oavsett vilket så gjorde rättens ordförande klart för oss att parterna bör göra upp i godo. Nå en kompromiss. –”Nå en förlikning” var ordförandens uppmaning till bägge parters advokater.
Jag hade inga problem med detta när det gällde arkitekterna, men här känns det fel. Föreningen har tre advokater i styrelsen och det känns som att allt är ett spel för att slippa betala.

Men hur vi än vrider och vänder på det så är det så att om det går vidare till ”riktig” domstol så kommer ärendet upp först i november. Några pengar lär vi därmed inte se under detta år. Och att de 60 000 kronorna vi tvistar om då blivit något helt annat, när alla advokater jobbar på löpande räkning, det är helt klart. Så om vi förlorar så går vi miste om våra 60 000 men kan dessutom åka på motståndarnas rättegångs- och advokatkostnader. Dessutom så sa dagens domare att målet rent juridiskt inte är helt gasklart även om jag tycker det.

Ja oavsett om jag är frustrerad eller ej så erbjöd vi föreningen en deal. De betalar hälften och så är det bra med det. Jag tror de tar det. Deras advokat hade det inte så lätt idag och inte undra på det när de inte har rätt. Han vill nog förlikas, jag hoppas det.
Men om de inte tar vårt erbjudande så slåss vi nog. Det vore helt enkelt inte rätt att behöva förlikas med mindre än att få behålla i varje fall 50%.

Det svider ända in i själen att ge ett förlikningsbud som kostar så mycket som 50% av den tvistiga summan när jag är helt övertygad om att vår projektledare inte gjort något fel.

Men idag svalde vi stoltheten och förhoppningsvis tar de budet och jag och mina inblandade kollegor kan fokusera på annat.

Vill även passa på att säga en sak till de som mailar mig anonymt. Jag har helt enkelt inte lust att svara när jag inte vet vem jag skriver till. Den som tar kontakt med mig, oavsett om vad, kan lita på att jag respekterar deras önskemål om anonymitet.

Nu kör vi igen!

Nu är jag tillbaka efter fem veckor med barnen, ryggsäckar och impulsresor i Indonesien. Semester? Ja tveksamt, men spännande var det. Det lovar jag. Oavsett vilket så är det kul att börja jobba igen och kylan gör mig gott!

Tim min yngste son med en ny kompis.

Första bloggen för det nya året. Ett år som kommer bli ett av de bästa någonsin för oss på Dipart. Jag bara känner det. Men innan jag kastar mig in i 2010 så vill jag se tillbaka bara en liten stund på året som gått. Jag konstaterar att för andra gången under Diparts historia så har vi minskat i omsättning från ett år till ett annat. Resultatmässigt har vi inte förlorat några pengar men vi har heller inte tjänat några. Vi såg också under början på 2009 orderstocken smälta ihop som en glasstårta i Sahara vilket påverkade nattsömnen hos flera av oss. Många har det år som gott fått anstränga sig mer än man kan begära. 2009 var väldigt tufft de första 8 månaderna för att vända mot mer positiva tongångar efter sommaren.

Rolle, Pastorn, Norman och Mjösberg har alla stor del i att vi fick förnyat förtroende av Sigtunahem.

Och med hela 2009 i backspegeln kan jag konstatera att vi totalt sett blev drygt 10 % fler dipartianer. Vi har alltså nyrekryterat och kraftfullt ökat våra möjligheter att ta marknadsandelar när det vänder och krisen klingar av. Men det viktigaste av allt, det är att vi gjort allt detta tillsammans. Alla har varit med i båten och rott åt samma håll. Totalt sett kan vi lämna 2009 med vetskapen om att vi är starkare, fler och skickligare nu än när året började.

Peter, Shna och Kaveh är alla nyexaminerade ingenjörer från KTH och bildar tillsammans med Yasmin, som saknas på bilden, en vass kvartett som stärker upp vår tjänstemannasida.

Kevin och Shierman är två av fem byggelever som började hos oss under 2009 som lärlingar.

Nu är det viktigt för oss att sätta nya mål för 2010.

Vi ska ha tydliga realistiska mål för Dipart men jag tror också att vi var och en kan sätta upp personliga mål. Viktiga bara för oss själva! Och som vi kan sträva efter att uppnå under året som kommer. Och sedan, när vi nått dem, då ska vi fira oss själva för att vi klarat utmaningen. För då koommer vi vara värda det.

Jag har ett par mål som är viktiga för mig.

1    Midnattsloppet under 45 minuter!! Jag ska ta tag i min hälsa. Jag bor i min kropp och då borde det vara självklart att sköta om den. Det är den värd. Så ett av mina mål för året blir att springa midnattsloppet under 45 minuter vilket är en stor utmaning för mig men inte alls omöjligt. Jag sprang på knappa 50 förra året. Klarar jag det så har jag tränat ordentligt och gått ner i vikt och sänkt mitt blodtryck.

2     Jag ska bli kompis med tekniken. Min okunskap om datorer och annat ska inte vara en belastning för mig och min omgivning. Ett mål som inte är lätt att mäta men som jag ändå vill ha med då all teknik gör mig frustrerad vilket påverkar mitt humör negativt och därmed också kollegorna på kontoret.

Vi som jobbar på Dipart ska ha tydliga mål!

När det gäller Dipart så skapade vi i ägargruppen precis innan jul en ny vision, Dipart 2015. Min roll de närmaste 5 åren blir att leda Dipart mot vår nya vision.

Vår muntra ledningsgrupp bestående av Mats, Anders, Thomas och mig fotograferad på julfesten.

Mitt främsta mål för i år blir att bryta ner visionen i tydliga konkreta mål och sedan jobba mot att uppfylla de som gäller för 2010. Det jobbet startar nu. Vi kommer på nästa kvartalsmöte visa och prata om den nya visionen.
Så avslutningsvis vill jag välkomna alla att vara med på den häftiga resa som 2010 kommer att bli. Det kommer vara spännande, utmanande och bitvis tufft. Och med de realistiska och tydliga mål vi ska sätta upp så kommer resan bli lättare att genomföra för då kommer vi veta åt vilket håll vi ska ro båten!

Och vi ska se till att vi har roligt tillsammans under resans gång. För det är själva resan som är livet! Det får vi aldrig glömma!

Räcker tiden till

I födelsedagspresent gav jag min kompis första boken i Stieg Larsson trilogin med uppmaningen om att vi skulle starta en bokklubb. Båda var upprymda över idén men vi tvivlade starkt på att tiden skulle räcka till. På vägen hem från henne satt jag på bussen och tänkte tillbaka på hur jag var för bara några år sen. Jag hade så många bollar i luften! Gick på KTH fem dagar i veckan, åtta till fem. Åkte till stallet i Västerhaninge två dagar i veckan. Jobbade extra varannan helg. Pluggade till alla slags tentor och mindre prov dagarna i ända. Hann ändå med att träna och träffa mina kompisar.
Jag satt alltså där på bussen och kom på mig själv med att längta tillbaka till dessa dagar och förebrå mig själv för att jag inte längre är så. Jag känner inte längre det konstanta trycket i magen av stress och får inte huvudvärk av att tänka på hur mycket jag har att göra. Jag hinner med allt jag ska göra, vill göra... Ändå känner jag mig inte lika duktig som jag gjorde då.
Då slog det mig plötsligt vad det beror på. Under den tiden när mina dagar var fullsmockade så gjorde jag precis allt det jag kände att jag ville och var tvungen att göra. Och jag hann. Idag kan jag komma på mig själv med att tänka att jag inte har tid att läsa tidningen eller ens vika ihop min rena tvätt. Men det handlar inte om att man inte har tid, det handlar om att man är lat och bara försöker intala sig själv att det beror på annat. Med sådant beteende kommer man inte långt och det enda som finns att göra är att ta sig i kragen och styra upp sitt sätt. Så det första jag ska göra för att på riktigt ta tag i min inställning till tiden är att börja läsa Stieg Larssons, Män som hatar kvinnor.

Tillbaka i hetluften...

God fortsättning!

Nytt år, nystart, nyårslöften! Och nu börjar det verkligen dra ihop sig. Förhoppningsvis är jag inom en väldigt snar framtid civilingenjör! Nu är det bara två tentor kvar och examensarbetet. Eller bara och bara. Det var väl en underdrift. Redan på tisdag, om exakt en vecka, ska jag skriva tenta i Numeriska Metoder. Bara jag skriver ner kursens namn får jag rysningar. Det här är en sådan tenta som jag känner att jag aldrig kommer sätta. Det är ju bara kolla på allt vad kursen består av: iterationer, Runge Kutta, interpolationer, trunkeringsfel och sist men absolut inte minst, Newton-Raphson…!! Om Numeriska Metoder var en samling livsmedel så skulle Newton Raphsons metod utan några som helst tveksamheter vara oxfilé. Ständigt återkommande, svår att få till i början men när man väl lärt sig så slår det aldrig fel. Går att komponera med det mesta för att få ett lyckat resultat.

På tal om mat så är det ju nytt år och med det kommer nyårslöften. Det brukar för många innebära att äta mindre och träna mer. I år har jag valt att inte bli så detaljerad i mitt löfte utan jag har bestämt mig för att göra sådant som gör att jag känner mig duktig. Detta löfte kan egentligen sträcka sig hur långt som helst. Jag började redan innan jul genom att hjälpa till på härbärget Convictus med deras årliga julbord för gästerna. Det är alltid lika intressant att få träffa och prata med alla dessa olika människor som av olika anledningar befinner sig där. Men mest intressant är det att lyssna. Det kan man lära sig mycket av, man lär sig att se på saker och ting på ett annat sätt. Att allting inte alltid är som man tror.

Nyligen publicerades en artikel i ”Handelskammartidningen” just om Dipart och vårt samarbete med Convictus. Det känns riktigt bra att vara del av ett företag som verkligen tar ansvar och lever efter sina värderingar varav en är ”vi skall bry oss genom aktiva handlingar för de svaga och utsatta i samhället”. Och samtidigt som man gör det gör man så mycket för sig själv för man mår så bra och blir så uppskattad vilket i slutändan leder till att man känner sig jätteduktig. Och då har man ju plötsligt uppfyllt sitt nyårslöfte!