45 personer fick glasögon i söndags
30 januari 2012, Jens Hoffmann
Det var blandad kompott för mig rent känslomässigt i helgen när jag tillsammans med våra härliga optiker var ute och hjälpte Stockholms svagaste att få bättre syn. Glädje fick jag för vi kunde göra synundersökningar på 45 personer och därefter hjälpa till med någorlunda lämpliga glasögon till var och en. I några fall när synfelen var riktigt ovanliga valde vi att slipa fram helt nya glas. Speciellt en mörk herre som var hög som ett hus och hela tiden glad även om han vare sig kunde gå rakt eller prata kommer jag ihåg. Trots att han var ordentligt påtänd så gjorde vi en synundersökning på honom. Det gick hyfsat. Hans synfel var grovt. Minns inte exakt hur grovt men han kan inte ha sett mycket. När vi hittade ett par glasögon som både passade honom och som dessutom hade exakt rätt styrka så blev han glad som en kalv på vårbete. En ny värld hade öppnat sig för honom. Så förutom att han var mitt inne i ett rus så hade han plötsligt fått möjlighet att se. Han sjöng, smådansade och ville krama oss hela tiden.
Men det som inte var trevligt var insikten om att nu är det illa. Jag har aldrig tidigare varit med om att tillståndet på dem som har det svårast i vårt samhälle är så här dåligt. Och då har jag regelbundet varit på olika härbärgen i snart 12 år. Skicket på människorna som vi träffade i söndags var bedrövligt. En man kom i shorts med svullna smalben... En man vi gjorde undersökning på hade ett öga som det var något ordentligt fel på "det spänner och trycker...som om ögat vill ut" sa han. Många stank på ett sätt som man bara gör när man inte fått möjlighet att tvätta sig på mycket länge. Och det som jag lade märke till mest var att så många var drogade, utmärglade och slitna.
Dino föreståndare för Bryggan i Högdalen. Jag kan inte låta bli att jämföra hans ställe med det vi var på i helgen. Hos Dino är gästerna mer eller mindre från exakt samma miljö. Men där finns det värme i luften. Personalen rör sig bland gästerna och bryr sig. Duschar, kläder, god mat och omtanke finns så det räcker till alla. Socialtjänsten är där regelbundet, en sjuksköterska kommer varje vecka, en läkare var fjortonde dag, gatujurister, kyrkan ja antalet sammarbeten Dino skapat som vart och ett gör en skillnad för gästerna är otaliga. Och hos Dino är maten hemlagad och gästerna får alltid sallad och frukt. Och den här omtanken smittar av sig på gästerna, ingen är otrevlig.... Jag trivs där. Några av gästerna morsar till och med på mig och flera har hälsat till min dotter som sommarjobbat där.
Men där vi var i söndags.... Det första vi fick var varsitt överfallslarm, då var ribban lagd.... för första gången ville optikerna att jag var närvarande hela tiden... De kände sig inte säkra. Vid tre tillfällen när jag sade till någon att vara någon annanstans än där vi utförde synundersökningarna så blev det tjafs och jag fick fingret... Jag fick adrenalin i kroppen som jag inte fått sedan tonåren...
Personalen bara inte brydde sig om någonting kändes det som. Vi var välkomna visst. Men de lade inte två fingrar i kors för att underlätta eller hjälpa oss. Och de ungicks inte med gästerna eller med oss och jag bara kände att de är egentligen inte här för de bryr sig..... Jag var glad när vi var klara och kom därifrån.
Men vill ändå visa ett exempel som gjorde även helgens arbete värt besväret. Jag frågade Marcus, för han var nog den mest representative av alla vi hjälpte, om han ville vara modell för att visa hur det går till och han sa "självklart, det är ju riktigt schyst det ni gör alltså".
Marcus väntar på sin tur....
Katta gör en ordentlig synundersökning på Markus och skriver sedan ner resultatet på ett kort.
Jag har letat fram ett par glasögon, bland alla de begagnade vi har med oss, som passar just Markus. Här testar vi om han kan läsa platsannonserna!
Markus ger Katta en kram och är plötsligt försedd både med glasögon för att se på långt håll samt med läsglasögon.
När jag hittat precis rätt glasögon, med exakt den styrka som behövs, bland alla de par vi har med oss då ryser jag. När jag sedan ber min kund att prova dem och jag ser hur minen långsamt förändras när personen ifråga förstår vad det innebär att kunna se... Och jag får ett leende som är så varmt och så fullt av lättnad, ja ett sådant ögonblick per arbetspass så är jag fast....
Optiker och byggare i samarbete, Vision.nu
24 augusti 2011. Jens Hoffmann
Vi har i 10 års tid samarbetat med några härliga optiker i föreningen Vision.nu. Tillsammans har vi genomfört mer än 3 000 synundersökningar och delat ut mer än 4 000 par glasögon. (Många behöver 2 par.) Se vår nya film och tänk lite i banorna... Skulle vi på vårt företag eller i vår förening tillsammans med någon eller några kunna göra något liknande... Man behöver ju inte hjälpa de behövande direkt, man kan ju faktiskt hjälpa dem som hjälper...
Mitt livs första podcast...
26 juli 2011. Jens Hoffmann
Jag skrev i förra bloggen lite om hur Byggcheferna jobbar med att förbättra branschens rykte och att jag i det arbetet blivit ombedd att medverka i en podcast. Tyvärr missade jag lite i det tekniska, igen, vilket gjorde att det var svårt att lyssna på den. Så här är den nu igen, och den här gången ska det fungera. Och tack Anders som påpekade det. så här blev det.
Att bygga varumärke genom storytelling
20 mars 2011. Jens Hoffmann
På seminariedygnet jag var på förra veckan pratade vi bland annat om varumärkesbyggande genom storytelling. Följande historia berättades av en av de andra deltagarna och handlar om IKEA och dess grundare Ingvar Kamprad.
När IKEA öppnar en ny butik så brukar Ingvar alltid närvara på ett eller annat sätt. Den här historien handlar om när Ikea öppnade ett ryskt varuhus.
På eftermiddagen var Ingvar vid kassorna och hjälpte till vid en av dem genom att hjälpa kunderna packa ner varorna i kassar. En kvinna och hennes dotter lastade upp varor på bandet och Ingvar packade ner dem. Mamman var arg och skällde på dottern som trotsigt tjurade och ömsom skrek tillbaka och ömsom bara blängde. Mamman fortsatte hela tiden att skälla på dottern och Ingvar började undra vad grälet gällde. Han vinkade till sig sin assistent som kunde ryska och frågade vad mamman och dottern grälade om. Ingvars assistent lyssnade en liten stund och berättade sedan för Ingvar "De bråkar om att dottern inte gjort sina läxor och mamman skrämmer sin dotter med att om hon inte gör sina läxor så kommer hon sluta som den gamle mannen som får stå i slutet på bandet och packa varor åt kunderna" När Ingvar hörde det här så smålog han och gick fram till mamman och berättade vem han var och bjöd henne på allt som hon köpt.
Det är en icke fråga
14 mars 2011. Jens Hoffmann
Om tio dagar är det dags för alla på Dipart att få lön. Kan tyckas som något vardagligt och det är det också men det är ändå 85 gånger en dryga 40 000 eller med andra ord 3 500 000 kronor som skall ut. Samtliga på Dipart kommer ha sin lön i rätt tid på rätt konto och med rätt summa. Denna månad lika väl som nästa. Det är heligt. Det är en icke fråga.
Jag minns för många år sedan när Thomas och jag kämpade på i en helt annan skala. "Först får grabbarna lön, sedan betalar vi våra leverantörer och sedan, om det är något över, då tar vi själva ut lön." Så är det än idag även om jag gärna erkänner att det känns bra att veta att även min lön alltid kommer den 25:e numera. Att alla anställda på Dipart ska få rätt lön i rätt tid är heligt. Vi skulle gå på knäna runt Settervallska Villan bra många varv hellre än att missa en enda löneutbetalning. Allas vår lön på Dipart och alla detaljer runt den är heligt. Och skall så vara! Det är en icke fråga.
Under årens lopp har det hänt att medarbetare lämnat oss. I några fall har det berott på att de ett flertal gånger skrivit i dagboken att de varit på arbetet men i själva verket varit på annan plats. Ytterligare ett fall av tveksam tidshantering hände för lite sedan. Killarna ute på ett bygge hade enligt vad de sa till vår projektledare jobbat in rasterna och ansåg att de kunde lämna arbetsplatsen före 16.00. Jag har sagt det tidigare och säger det gärna igen. Vi ska börja på utsatt tid vilket innebär att vi ska vara ute ur boden klockan 07.00 eller den tid vi kommit överens om med projektledaren. Under dagens arbete ska vi ha raster. Under rasterna ska vi nyttja tiden till att vila och äta. Det är inte okey att på eget bevåg skippa raster för att kunna åka hem tidigare. De är nödvändiga för återhämtning och påfyllning av ny välbehövlig energi. Efter att dagen är slut ska vi lämna arbetet och veta att vi gjort skäl för de timmar vi sätter upp i dagboken. Allt annat är en ickefråga!
I slutändan handlar det här om heder, om respekt mot varandra och om ärlighet mot våra kunder.
Jag känner på något sätt att det här är en fundamental sak i vår företagskultur. Nämligen den att vi kan lita på varann. Och att våra kunder och leverantörer kan lita på oss. Jag vet också, för många låter mig veta det, att vi som jobbar på Dipart är uppskattade av våra kunder för vårt sätt att vara och bemöta våra uppdragsgivare och deras hyresgäster. Och det här med att fortsätta värna om vår respekt för våra uppdragsgivare som betalar våra löner det är en fråga som hela tiden ska vara i fokus.
Att inte stillatigande titta på...
9 februari 2011. Jens Hoffmann
Ibland kliar det i skrivpennan, och det är alltid när något är riktigt tokigt i vårt samhälle som jag får en lust att förändra . Nu senast var det programserien Fuskbyggarna. Problemen de belyser ser vi genom symptomen förtvivlade husköpare. Men problemet är enligt mig mycket större än att ett par riktigt dåliga byggmästare huserar på marknaden.
Vår bransch förtjänar enormt mycket kritik, visst är det så. Vi har oerhört mycket att ta tag i. Men en del saker som det jag tror ligger bakom många av programmen kan inte vi i branschen reda ut själva. Vi behöver stöd av våra politiker som ger myndigheterna de verktyg som krävs. Men konsekvenserna vi dagligen får ta del av på grund av det dåliga rykte vår bransch har är stora. Våra grannar nästan tittar snett på oss när vi säger att vi är byggare, många unga duktiga studenter väljer andra "sundare branscher" för att inte tala om alla halvt oseriösa element som lockas till byggsektorn. Nej det är dags att något blir gjort. Min irritation blev tillräckligt stor för att jag skulle få energi till att skriva en debattartikel som idag publiceras på svd.
Byggfuskarna är inte fusk, det är grov kriminalitet
21 januari 2011. Jens HOffmann
Jag har sett ytterligare ett avsnitt av Byggfuskarna med Ekdahl och Timell. Den här gången var det värre än vanligt. Det var inget litet byggfusk utan en hel villa som är byggd grovt felaktigt.
Det som stör mig är två saker.
1 Varför hänger inte Timell och Ekdahl ut den stora mäklarbyrå, "en av landets största" som är den part familjen gör upp affären med. Hade inte mäklarbyrån gjort ett så proffsigt intryck så hade eventuellt familjen kontrollerat den bakomliggande konstruktionen med olika bolag bättre. Mäklarbyrån har ett stort moraliskt ansvar här.
2 Man pratar i programmet om slarv, fusk och att man borde gjort bättre. "Det var en Estnisk byggfirma" säger den utpekade fuskbyggaren. Jag tror inte det var någon byggfirma över huvud taget inblandad. Det var ett vanligt svartbygge med allsköns gästarbetare från östländerna som gjorde sitt bästa men som överhuvudtaget inte kan bygga. Inte i Estland och definitivt inte i Sverige. Om familjen betalade 3.3 Miljoner för huset så är jag säker på att vår "entreprenör" tjänade grova pengar på bygget då han antagligen betalade en bit under 100 kronor i timmen för sin sk "byggpersonal".
Det här är inget fusk, slarv eller dåligt utfört bygge. Det är ren och skär kriminalitet. Skattebrott där man svindlar staten på sociala avgifter, moms och annat är en del. En annan är hur personalen blir behandlad. Jag skulle inte bli förvånad om gubbarna som jobbat på den här villan tjänade en bra bit under 100 kronor i timmen, hade långa dagar utan ordentliga raster och bodde ett helt gäng i en husvagn någonstans. Allt detta stinker. Dessutom så blir familjen grundlurad och förlorar miljontals kronor. Det här är ingen fuskbyggare. I min värld är det en yrkeskriminell vars verksamhet får stora konsekvenser för de övriga som påverkas. Långt långt borta i konsekvenskedjan så är det ju aktörer som den här mannen som gör att Vi och många andra seriösa byggfirmor lämnar privatmarknaden. Vi har helt andra lönekostnader och kan inte konkurrera. Så vi drar oss ur och lämnar marknaden till dem.
Redan 2004 skrev jag min första debattartikel om vad som behöver göras. Skattemyndigheten måste få åka ut på byggena och göra kontroller. Man ska kontrollera att de som vistas på bygget är vitt anställda och arbetar under avtalsmässiga förhållanden. Idag har man inga som helst kontroller! Det är i stort sett helt riskfritt att bygga hela villaområden svart. På sin höjd kan man få en skatterevision på sig men med lite tur så har bokföringen hunnit brinna upp så det är inte mycket som kan ske.Vare sig först sossarna eller nu borgarna har gjort något för att ta i det här problemet. Och Jag kan bara konstatera att fortfarande 2011 så är det tydligen vilda västern på många byggen och då speciellt när det är hus till privatpersoner.
Det här är en uppgift för våra politiker.De måste ge skattemyndigheten, polisen och övriga myndigheter verktyg så man kan göra något åt denna mycket välkända kriminalitet. Men man är så rädd för att införa kontroller så man släpper skattebrott för 70 miljarder med alla dess konsekvenser för de som blir drabbade på vägen. Ussch fy för den lede så dåligt!!
Det gäller att välja sin hyresvärd skriver Svd
20 januari 2011. Jens Hoffmann
De kallas slumvärdar – fastighetsspekulanterna som låter hela områden med hyreshus förfalla. SvD startar i dag en granskning av det nya fenomenet med stora bostadsföretag som verkar ha satt i system att missköta sina fastigheter. Jag tror att lika viktigt som det är för oss som privatpersoner att välja hyresvärd lika viktigt är det för oss som byggfirma att välja uppdragsgivare. Det är en direkt nyckelfaktor både för vår lönsamhet men framför allt för vår heder som yrkesmän och för att vi ska vara nöjda med vår insats när vi tar kväll efter en dag på bygget.
Dessa halvt oseriösa företag stöter vi på med jämna mellanrum. Ofta hör de av sig till oss och vill inleda ett samarbete, och givetvis blir vi först glada över att vi fått en ny kund och lite smickrade. Men det dröjer inte länge förrän vi blir lite som den fasad de visar upp utåt för att garantera en seriositet. Det är oss deras hyresgäster träffar på, ordentliga firmabilar, trevliga hantverkare med företagskläder och ID-Kort. Men när jobben sedan ska göras så finns nästan inga pengar.... Vi blir först frusterade och efter ett tag så inser vi att så här kommer det vara och att det i längden är ohållbart och så väljer vi att avbryta samarbetet. Men då har vi tappat både tid och pengar och mer eller mindre tvingats göra halvdana jobb. Och det ska mycket till för att man ska bryta ett samarbete mitt i. Det är alltid hyresgäster som hamnar i kläm.
Så återigen vill jag påstå att devisen "kunden har alltid rätt" är fel. Det finns potentiella kunder som har en för oss fullständigt främmande värdegrund som riktlinje för deras dagliga affärsbeslut. Vi måste vara så omdömesgilla att vi undviker dem.
Två VD:ar, två olika sätt att hantera en reklamation
15 januari 2011. Jens Hoffmann
Jag såg Byggfuskarna på TV4 Play igår kväll. Såg hur min kollega Martin Ankar som är VD på
Järntorget fullständigt krossades på bästa sändningstid. Enligt mitt sätt att se det så har han och Järntorget valt en tokig strategi. Kunderna är missnöjda det är fullt klart. Det är också helt klart enligt mitt sätt att se det att Järntorget i det här fallet inte är helt utan skuld. Okunniga privatpersoner som ställer helt orimliga krav som inte alls överensstämmer med det de köpt är också en vardag för oss i branschen. Först väljer alltså Järntorget att ta strid emot familjen. I den är de den starka parten och de krossar nästan familjen, i varje fall ekonomiskt. Men med tanke på hur långt familjen drar processen så måste det ekonomiskt ha varit mycket bättre att bara gå dem till mötes direkt. Men familjen är tuff. Säkert mycket tuffare än vad det verkar på TV. De ger sig inte utan drar in TV4. Nu startar en ny kamp.
TV programmet Fuskbyggarna. Här är styrkeförhållandena omvända. Nu blir Järntorget krossat och det på bästa sändningstid. Summa summarum så har först Järntorget kämpat en kostsam strid mot familjen som ekonomiskt, tidsmässigt och även när det gäller företagets rykte måste varit oerhört dyrt. Och därefter väljer de att ta strid mot Ekdahl och Timell. Detta val av strategi kan knappast vara rätt.
Var på
Gustavsbergsbadet i helgen med kidsen. Det var så mycket folk så det gick inte att bada. Trångt i duschen, bastun överfull, bassängen kokade av föräldrar med barn och kön till rutschkanan slingrade sig som det kändes ända ut till hockeyrinken. Vi packade ihop efter 5 minuter. Till mina barns stora förtret så ville jag tala om för personalen vad jag tyckte om besöket.
"vi är ledsna för att det blev så tokigt, men vi kan inte göra något åt det, ibland kommer det så här mycket folk" sa tjejen i receptionen och fortsatte
"men jag skriver ett tillgodokvitto åt er så kan hela familjen komma hit igen och bada gratis när det är mindre gäster här" sa hon och fortsatte med att be mig skriva ett litet brev och beskriva min irritation vilket jag också gjorde på baksidan av ett gammalt kvitto. Så vi gick därifrån ändå lite nöjda efter det trevliga bemötandet och vår möjlighet att komma tillbaka och bada gratis. Och igår ringde Elisabeth Strömberg, vd för Gustavsbergsbadet, Vi hade ett långt samtal där hom berättade om deras utmaningar och så lyssnade hon väldigt aktivt på hur jag upplevde mitt besök. Det hela slutade med att jag skickade Dipart Monthly till henne och jag skulle inte bli förvånad om det en dag är Dipart som kaklar om i badet.
Här har jag beskrivit två VD:ar och deras sätt att hantera reklamationer. Vi på dipart gör precis som Järntorget fel ibland. Måtte vi hantera felen i samma anda som Elisabeth på Gusatavsbergsbadet och hennes personal.
Jurek och Carolina kom med en kanonidé
5 december 2010. Jens Hoffmann
Under julfesten satt Jurek vid samma bord som Eriks sällskap Caroline. De, en betongare från Polen och en lärarinna i Svenska för invandrare, kom fram till mig med en kanonidé.
Jurek med fru under julfesten. Förutom att Jurek är duktig hantverkare är han en idéspruta av rang!
Caroline med sällskap av Erik, nappade rejält på Jureks idé och ville direkt vidarutveckla den.
Idén är enkel och självklar. Vi har på Dipart hantverkare från minst 15 olika nationer. Och åtskilliga har bara varit i Sverige en kort tid medans andra varit här flera år. Och gemensamt för dem alla är viljan och behovet av att lära sig svenska. Varför drar vi inte igång en studiecirkel i stora konferensrummet i Settervallska Villan en gång i veckan? Det skulle bara finnas vinnare tyckte både Jurek och Caroline som gärna skulle vilja hålla i utbildningen.
Under kvällens lopp stämde jag av idén med åtskilliga. Satt bland annat med Andrzeij, Gena, Chezwald och Arthur. Flera av dem hade gått på SFI (Svenska för invandrare) och det enda som var gemensamt för dem var irritationen över hur dålig undervisningen var. Pratade också med Mario och Catrin vilka också höll med om nyttan av den här satsningen. Totalt sett är det säkert ett tjugotal på firman som skulle få direkt nytta av en kväll med svenskundervisning i veckan.
Och nyttan för Dipart är lätt att se. Tänk att påskynda integreringen in i vårt samhälle, förbättra kommunikationen mellan de olika lagdelarna ute på bygget och därigenom få upp både våra anställdas trivsel här i Sverige och deras delaktighet i våra byggen. Bara win-win!
Jag tyckte idén var klockren. Idag ringde också Caroline. Hon är fortsatt intresserad och vi kom överens om att hon mailar mig ett upplägg och dess kostnader. Gubbar! Prata om det här ute på byggena! Alla som är intresserade av ett pass svenska mellan säg 18.00-20.30 en gång i veckan med individuellt utförda läroplaner och seriös undervisning med läxor mailar mig på jens@dipart.se
Blir det ett seriöst intresse så kör vi! Och Jurek, kanonbra idé!