Vad beror svältkatastrofer egentligen mest på?

Vi på Dipart har ofta olika projekt på gång där meningen är att göra någon form av skillnad. Vi är så många och omsätter så mycket pengar så det vi egentligen bidrar med är inte så märkvärdigt. Men lite nytta gör vi allt och framförallt så tror jag att vi väcker idéer och får ytterligare några att bidra på ett sätt som passar dem. Trenden går mot att fler företag bidrar allt mer i att bygga ett samhälle där många kan må bra. 

Vi brukar mest göra insatser där vi kan bidra aktivt, genom att själva på ett eller annat sätt delta genom vårt arbete. Tänker främst på vårt arbete med Vision.nu, Bryggan Vantör och en del annat. Men ibland så vill vi även göra en insats när något exceptionellt hemskt har hänt. Som nu på Afrikas Horn där 12 miljoner människor hotas av den värsta hungersnöden på 60 år.

Det var därför vi startade vår insamling där målet är att vi ska ge 425 familjer mat i 10 dagar. Rent konkret så sker det genom att varje krona någon av oss anställda skänker så femfaldigas den av Dipart. Om varje anställd (vi är 85stycken) ger 150 kronor så räcker det till mat åt 85 familjer i 10 dagar. Och tar vi det gånger fem då har vi våra 425 familjer. Givetvis kan vi inte hjälpa dessa familjer långsiktigt, men låt säga de överlever det allra värsta så får de i varje fall en chans. Vi är redan ett knappt tiotal som ringt Jenny och erbjudit sig att skänka 150 kronor från nästa lön. Vi kör insamlingen till den 15 september.

Något jag tror gör att insamlingar ibland känns som något lite hopplöst är att katastroferna återkommer gång efter annan. Hur många gånger har jag inte matats av bilder på hungrande barn? Givetvis är det hjärtskärande. Och man tänker nog lite till mans att tar det aldrig slut? Men jag tror faktiskt att det aldrig tar slut om inte samtliga envåldshärskare, korrumperade regeringar och samtliga presidenter som genom kupper satt sig själva i livslånga mandatperioder ersätts av demokratier. Så länge som människor inte fritt får möjlighet att göra affärer, äga sin mark, flytta till nya områden eller utnyttja sin naturliga påhittighet och entreprenörsanda då har vi svältkatastrofer. Dessutom visar historien oss att det är demokratier som bäst lyckas få sina medborgare att må bra. Ett bra exempel är Korea. Ett land som delades, en demokrati och en diktatur blev resultatet. Sydkorea blev snabbt en växande ekonomi och Nordkorea vet vi faktiskt inte mycket om, mer än att det är extremt fattigt.

Jag tycker att vår biståndsminister Gunilla Carlsson skrev en riktigt bra debattartikel i Svenska Dagbladet idag. Läs den gärna.

Några tankar innan semestern börjar...

Var 2011 års första sex månader de mest händelserika i vår historia? Jag tror baske mig det.

Om jag bara summerar lite ur minnet så poppar vår övergång till fem affärsområden direkt upp. Tätt följt av ett flertal andra händelser som alla på sitt sätt varit och kommer vara viktiga för oss.

Störst förändring är nog allt det vår första externa styrelseordförande, Rune Brandinger tog med sig.

Vi har under året gjort vår första seriösa affärsplan, och dessutom reviderat den efter en lång och kall vinter. Dessutom har vi haft bolagsstämma, ett strategidygn och mängder av annat nyttigt har blivit gjort. Förändringarna som vi genomgått har varit många och omtumlande men att nyttan så snabbt synts har nog släckt eventuellt tvivel.

Dipart Syd består av Mauritz, Jimmy, Stene, Åke, Svensson, Andreas, Agneta, Pettan och Kim.

Att vi fått Dipart Syd som affärsområde med en fungerande byggserviceavdelning kommer också upp i tankarna. Med Jimmys nya idéer och vana vid att driva byggservice har vi fått en kanonstart. Dessutom har ramavtalen med Länsförsäkringar, ISS, och HSB verkligen fått fart.

Vår första av styrelsen klubbade investering. Vi har på allvar gått in i anläggningsbranschen!

 Att vi köpt en riktig robot som Evertsson direkt la armarna om är häftigt. Och att vi redan har så mycket bilningsjobb är lugnande, den blir lönsam direkt. Precis som Johan pläderade inför styrelsens investeringsbeslut.

Vi får riktigt häftiga jobb, The Ditch, Europas största skateboardramp, 120m lång och 5m hög.

När man är etablerad då kommer också möjligheterna till spännande uppdrag. Tänk att vi ska gjuta denna skateboardramp. Waoov vad utmanande. Den ligger i Högdalen och kommer bli ett riktigt landmärke. 12 meter bred och 5 meter hög. Det är stort för en skateboardramp och det är rejält för vilken byggfirma som helst..

Silver har slagit sig in bland Stockholms innergårdar på allvar. Det här är en vanlig syn idag.

Silver och Andy driver ett antal renoveringar av innergårdar. Kul och speciellt för vi lyckas få till slutresultaten så bra. Men oj vad det bitvis har varit stressigt. Niklas som ansvarar för renoveringen av innergården Ankaret berättade att Andy i förra veckan ett flertal gånger kom till bygget efter ordinarie arbetsdag. Av med kontorskläderna och på med blåstället! Starkt av Andy måste jag säga både att komma på idén och att orka med 14 timmarsdagar...Respekt!

Men allt är inte roligt. I vårt arbete med Convictus och deras härbärge i Högdalen som kallas Bryggan Vantör så lärde jag känna Anki. Första gången jag träffade henne var när Agneta och jag var där och jobbade med vårt glasögonprojekt Vision.nu Hon var för härlig. Det var uppenbart att hon hade långt gången cancer men ändå så var hon glad och så full av liv. När Agneta efter mycket letande hittade ett par mer eller mindre perfekta glasögon så blev vi nog lika glada alla tre.

Anki har precis fått nya glasögon. Agnetas glädje är inte att ta miste på...

Andra gången vi träffades var speciell. Pappa och jag kom till Bryggan sent en eftermiddag. Dino (föreståndaren) var där och vi skulle lämna böcker och kläder som pappa hade med sig. I källarlokalen ljöd vacker pianomusik. "Inte visste jag att du gillade klassiskt" sa jag till Dino. "Nej det är inte en skiva, det är Anki som spelar på pianot därborta"  sa Dino. Efter att kläderna var inburna fikade vi alla fyra ihop i säkert en timme. Vi förstod att få har levt ett lika händelserikt och tufft liv som Anki, men någon härligare person så full av värme och livsglädje har jag sällan stött på.

Efter den här eftermiddagen träffade jag Anki ytterligare 3-4 gånger på Bryggan. Hon kände igen mig varje gång och vi pratade en stund. De två sista gångerna kom hon med en rullator. Alltid lika glad, alltid framskridna planer på vad hon skulle göra och aldrig ett ord om hur tufft det måste ha varit. Igår kväll somnade Anki för alltid.

Jag var ute på ett par av våra byggen igår. Träffade åtskilliga av våra hantverkare och speciellt så tyckte jag det var kul att träffa Nisse. Han kom till Sverige för ett par år sedan som politisk flykting. Bodde inackorderad hos en person för 5 000 i månaden på 10 kvadrat och fick inte spela musik eller lyssna på tv efter 21.00. Fick genom arbetsförmedlingen praktik hos oss, därefter provanställning. Han var så engagerad och arbetssam så efter sex månader så blev Nisse fast anställd. Han har nu fått hit sin fru, väntar barn och har fått sin första lägenhet. Det riktigt strålade om honom igår och glädjen han visade gjorde dagen. Vad glad jag är att Mats vågade satsa på Nisse!

Så det är upp och ner hela tiden. Men ska jag se det i stort så har första halvåret varit fantastiskt kul och spännande. En vidrig vinter med kyla och metervis av snö och en lätt frustrerad Rune har förbytts till sol och bra förutsättningar. Vi har mycket att göra, det mesta fungerar och vi realiserar fina projekt, gör en hel del vettigt runt omkring vår kärnverksamhet och är verkligen på banan när det gäller att utveckla Dipart till ett ännu finare företag. Och med Rune som övervakare kommer jag nog också att fokusera tillräckligt på ekonomin!

Hur mina funderingar har gått om bloggen

Det har gått en tid nu och mina tankar om bloggen börjar landa i någon form av beslut...När jag skrev min senaste blogg så hoppades jag på respons. För det är ändå det som driver oss som bloggar. Det där att väcka reaktioner och få respons på det vi skriver och givetvis påverka dig som läser.. Så tack Micke, Marcus och Ulf som gett mig ny energi och även påverkat beslutet om att fortsätta skriva här på bloggen. Även om det av nödvändighet kanske inte blir fullt lika ofta. Men återigen det beror också på hur du som läser det här agerar. Ju mer dialog vi har här ju roligare och mer givande blir det.
Vill återknyta till de senaste kommentarerna.

Ulf skrev bland annat:

Jag har uppfattat att ditt ledarskap skiljer sig från de flesta andra, det framkommer så tydligt när du skriver om vad som driver dig; ditt genuina intresse för människor och deras välbefinnande.
När du skriver att du är mera intresserad av Evertsson och att han trivs hos er, än den bilningsmaskin han kör, och att du hellre bygger en organisation som är duktig på att utföra byggnader, än att själv leda byggen… då tror jag att du har nått en insikt som gör att du särskiljer dig från de flesta andra ledare. I ditt fall uppfattar jag att Diparts framgång bygger på ditt sätt att driva de fundamentala frågorna (förutom sakkompetens så klart - den finns i din organisation), nämligen en värdegrund som omfattas av alla medarbetare, ett 100 % engagemang för individen (medarbetaren) och hans/hennes förutsättningar att bidra med sin kompetens för att skapa värden, och till sist ert samhällsansvar genom ert engagemang för de svaga i samhället.
Jag ser tydligt ”the golden circle” i ditt sätt att leda Dipart; du har förstått varför du gör det du gör och inte bara vad du gör eller hur du gör det.

Kom igen - jag saknar ”en byggares funderingar…”

Det är klart att sådana rader värmer och ger mig energi. Tack Ulf!!! Om du anar vad glad jag blev.

Marcus skrev en bra kommentar där han också frågade några saker om våra tillväxtplaner. De kommer jag återkomma till men om bloggen skrev han så här:

Gällande bloggen: Att vara transparant som företag idag är det få som är, men i slutändan tror jag att den ärligheten lönar sig. Fler och fler företag tar till sig sociala media, som bloggar, Facebook, Twitter med mera. Jag tror att det är dessa företag som kommer bli framgångsrika. Den gamla tiden, när det var mycket envägskommunikation mellan konsumenter och leverantörer är en svunnen tid, även om det är många som är rädda för den här nya tiden.

Och slutligen Micke som då och då kommer med vassa kommentarer som alltid gör att jag tänker till: Så här skrev han bland annat:

- Bloggen hör hemma här.
- Den är till mer nytta än skada.
- Du ska inte pyssla med månadstidningar, men att blogga är en del av framtiden.

Du är en av få som vågar vara öppen, öppenhet bygger förtroende, förtroende skapar relationer - allt detta genererar hållbara och långsiktiga affärer. Du är också en av ett mycket litet antal entreprenörer som bloggar, du kommer aldrig vara en i mängden, det verkar inte ligga för dig. Vissa saker som kan vara känsliga måste man givetvis överväga noggrant innan man publicerar så dom faktiskt inte gör skada, här kan  jag känna att du har ett område där även du kan utvecklas lite :-)

Vad är framtiden? Gubbvälde, kalenderflickor, misstro, karteller, skygglappar och värna revir i projekten ELLER Twitter, kvinnliga byggchefer, blogg, öppenhet och samverkan med sina kunder?

Jag följer också bloggen med intresse och tror att du drar lärdom av den kritik du nu fått och hittar ett sätt att balansera upp det hela. Inget att fundera på, lyft blicken igen och gasa, det går inte att bromsa sig upp för en uppförsbacke!

Om jag summerar det jag fått som feedback så ska jag fortsätta som tidigare MEN att jag bör tänka till lite extra. Det är på Diparts hemsida jag är, fokus ska ligga mer på Dipart än på mina privata funderingar. Och att jag bör låta det gå ett antal timmar mellan det att jag skrivit och det att jag verkligen trycker på PUBLICERA. Att vara lite mera omdömesgill i hur jag uttrycker mig. Men jag måste också erkänna att jag förstår alla journalister som med avsky vänder sig mot all form av kontroll. Även jag känner starkt mot att få någon form av "censur" över min rätt att skriva. Men jag kommer hädanefter att överväga mycket mer noggrant innan jag skriver ur hjärtat om känsliga saker. Precis som Micke mycket klokt rekommenderar mig att göra.

Det har varit lite tyst från min sida

Vad häftigt det är med en blogg... vilka möjligheter att få uttrycka mig...vara den politiker jag någonstans långt inne är. Få skriva om allt det jag brinner för. Varghatet, våra kunder och deras glädje över vad vi gör, biogasproblematiken, mobbing, stora betonggjutningar, alla häftiga människor på dipart som är från jordens alla hörn, ja allt det som är min vardag som människa och VD för Dipart.

En Byggares funderingar... Vad bör den stå för? Vad bör få plats på Diparts hemsida? Borde jag ha en personlig blogg istället?

Alltid när jag skriver, vare sig det är i vår månadstidning Dipart Monthly , debattartiklar eller här på bloggen så har alla Ni som läser det jag skriver åsikter. Väldigt ofta har jag fått positiva kommentarer, antydningar om att jag faktiskt tar upp intressanta saker men även det motsatta. Nu på sistone har jag vid ett flertal tillfällen fått mycket starka negativa reaktioner på vad jag skriver och från personer vars åsikter jag hyser stor respekt för.

Givetvis måste hakan ut... Om det jag skriver är slätstruket och alltid handlar om samma saker då är det inte intressant för dig.

 Men kärnan i det jag nu vill förmedla är att jag funderar på:

• Har min blogg verkligen på Diparts hemsida att göra?

• Kan det vara så att den är mer skadlig än nyttig för Dipart?

• Ska jag som VD syssla med månadstidningr, debattartiklar och bloggande?

Rubriken idag var "Det har varit lite tyst från min sida"  och orsaken är att jag överväger att använda min tid på ett annat sätt, ett sätt som mer överensstämmer med min roll på Dipart och där mitt arbete gör mer nytta. För tro mig, som VD för ett företag med ambitiösa tillväxtplaner finns det annat att lägga tiden på.

Tills jag landat i någon form av beslut så kommer det nog vara lite tyst här på bloggen.

En god vän tog mig åt sidan och sa

"Hur kan du som VD för ett byggföretag skriva på bloggen att du är genuint ointresserad av allt vad bygg heter?"  Han var seriöst orolig för att det skadar tilltron till mig som VD och att ett sådant uttalande kan skada våra kundrelationer.

Då jag hyser respekt för hans åsikter generellt så kan det säkert vara fler som läst den meningen och som undrar. Känner därför att jag vill utveckla det hela lite... 

Ända sedan början på 90:talet har vi vuxit som företag. I snitt med 25-30% per år. För varje dag som gått har jag tyckt om mitt jobb allt mer. Varför är frågan jag ställer mig? Jo i början var jag iklädd mina sämsta gymnastikskor, några gamla byxor och hade en spärrnyckel i handen. Rent praktiskt balkongräckesmonterande stod på dagordningen. Ont i hela kroppen när dagen var slut och sår överallt på händerna efter varje gång jag slagit i knogarna mot räckesplåten. När vi anställde vår förste montör började det bli en aning mer intressant. Hur ska jag få honom att trivas? Det var en fråga som intresserade mig mångdubbelt mer än hur ska jag få underliggaren att liva med handledaren?

På samma sätt har det varit allt sedan dess. Jag går till exempel inte igång på vår nya vattenbilningsrobot, har inte ens brytt mig om att åka och titta på den. Men jag är genuint intresserad av att Evertsson som ska köra maskinen trivs hos oss. Och skulle gärna sitta en eftermiddag med honom om han har en fråga som är viktig för honom.

Ett annat exempel är byggmästarföreningen. Först var jag med i ett utskott, RYKEN. Dvs Regionala Yrkeskommitén. Vi jobbade med utbildningsfrågor, lärlingsfrågor, värderingar kring svartjobb bland unga, integration, kvinnor i branschen och liknande frågor. Väldigt intressant och jag bör ha gjort ett hyfsat jobb för nu sitter jag i stora styrelsen för Byggmästarföreningen tillsammans med de stora pojkarna (och flickorna!!!) Men hade jag fått en fråga "Jens, vill du sitta i bostadsutskottet?" Då hade jag tackat nej direkt.

På samma sätt fungerar allting i min vardag. Jag brinner för att bygga Dipart. Få ett friskt företag att fungera med sunda värderingar där vi lämnar bra jobb efter oss givetvis men även där vi sätter spår i människors medvetande i form av att vi skapar en företagskultur där integration är en självklarhet, där ett miljömedvetande ska ha en viktig plats och där det finns plats för alla de "goda saker" vi trots allt gör. Det driver mig. Det är det som gör att jag varje gång jag duschat de senaste 17 åren tänkt på olika frågor som rör jobbet.

Jag tror att jag är den klart sämste VD:n alla kategorier när det gäller att själv bygga saker, eller att leda byggen. Säkert. Men jag hoppas att jag lyckas hyfsat när det gäller att bygga en organisation som är duktig på att utföra byggnationer. Och där det finns plats för alla människor oavsett allt och där många vill jobba och få vill sluta!

Jag skrev att jag var genuint ointresserad av byggbranschen för att förklara varför min blogg handlar om så mycket mer än bara reglar, armeringsjärn och verktyg. Allt det där andra som måste till oavsett bransch. Men ska sanningen fram tror jag nog jag passar i vår älskade byggbransch just därför att jag är annorlunda. Jag är ingen byggare, ser därför sakerna på ett annat sätt än andra. Och det är ofta bra att inte vara som alla andra... Man sticker liksom ut lite då...

Lite uppföljning på mitt inlägg om mobbing

När jag bloggar så tycker jag om att hålla mig ett tag till ett ämne . Då jag egentligen är genuint ointresserad av allt vad bygg heter så ramlar ämnena lätt iväg, en dit en hit. Nu är det mobbing, ett ämne som berör mig djupt.

Minns hur jag under en period i mellanstadiet var en av skolans slagskämpar. Men gjorde en heder i att aldrig börja bråka eller ge mig på någon som jag inte tyckte förtjänade det. När det var rätt att gå in i ett bråk avgjorde jag. Säkert en mängd tveksamma beslut om någon annan än jag gjort bedömningen, men så var det.

Minns att på vår skola fanns det en cp-skadad snäll kille. Han hade ett elände då bägge hans knän var vinklade innåt och han därigenom sprang väldigt stappligt. Det här handikappet fick han betala dyrt för, blev elakt mobbad. Vi blev i varje fall vänner, och jag tror det berodde på att jag tyckte bara så synd om honom. Jag löste hans problem genom att han pekade ut mobbarna, jag gav dem stryk och dessutom fick han alltid vara med vår klass när vi spelade fotboll på rasterna. Och vi var ett år äldre, prestige!! Mobbingen slutade och jag fick pris av rektor. En passare (säkert ett varuprov men ändå!) Jag snodde upplägget och nu kör vi det i min sons skola och min son är jag fast uppdraget är annorlunda. Åter till uppföljningen av mitt förra blogginlägg som du bör ha läst för att få ut något av det här.

Kalles pappa har nu pratat med rektorn och meddelat att han polisanmäler både rektor och skola om inget konkret görs. Men inget initiativ till en ny lösning har kommit därifrån. Utan skolans lösning på problemet kvarstår. Kalle behöver inte gå på vare sig slöjdlektionerna eller till matsalen för mellis (mellanmål). Man hämtar mat till Kalle så behöver han inte förflytta sig till området där mobbaren finns. Givetvis en lösning som är helt befängd enligt mitt sätt att se det men helt i linje med hur skolan tidigare hanterat mobbingfall.

Nu har det gått en tid. Kalle trivs med att gå till skolan. Är trygg med att Tim följer med honom varje gång han ska lämna sin byggnad för att gå iväg. Tim har redan tjänat en hacka och tycker nog det är lite kul. Det har också kommit fram att flera killar blivit utsatta för den här busen. När Kalles pappa fått reda på att någon blivit trakasserad så har han tagit kontakt med respektiver förälder. Det har visat sig att minst tre barn blivit utsatta. Barnen har också i skolan börjat prata om det, så nu är de en grupp som lite håller ihop.

Så i skrivandets stund så är Kalle glad, Tim tjänar pengar och skolan har ännu inte gjort något åt problematiken. Men på grund av att skolan är som den är så flyttar jag Tim till samma skola som döttrarna går i nu efter sommaren. Då kommer Kalle sakna beskydd... Måtte rektor hinna göra något tills dess...

Jag måste också säga att vad bra att så många engagerar sig i det här. Redan ett flertal inlägg och det brukar vara ett inlägg per hundra läsare så... Skriv gärna om du vill att alla som är här ska läsa det du skriver. Då publicerar jag ditt inlägg orört... Engagemanget kommer nog av att fler än vi har drabbats... Spännande vore också att höra hur andra hanterat samma sak... för jag är innerst inne rätt säker på att mitt upplägg inte riktigt följer boken, eller?

Mobbing, hur hanterar skolan den egentligen?

Lördag kväll, sent nästan 01.00 på natten och känner för att skriva av mig lite.

Idag var Tim, min yngste grabb, och jag hemma hos en kompis till mig och hans son, vi kan kalla honom Kalle. Min kompis ville tacka Tim och berätta för honom hur mycket han uppskattade vad Tim gör för Kalle i skolan...

För fyra år sedan gick min äldsta dotter Danni i den stora kommunala skolan ute på Ingarö. i hennes klass förekom mobbing regelbundet. Vid ett tillfälle gick "gänget" bara för långt tyckte Danni. De tvingade en kille att krypa i korridoren med en sko i munnen, han skulle vara deras hund. Danni fick nog och gick emellan, hon tog killens parti och hjälpte honom upp och gänget svarade med att skandera hora hora hora. Det var droppen. Efter åtskilliga möten med en rektor som bara lovade och lovade, möten med föräldrar och även dagar då jag var med i skolan så insåg jag att skolan hade ingen kraft eller kompetens för att ta i problematiken. Och framförallt ingen vilja. Man bara lät mobbingen fortsätta. Danni bytte skola till en friskola på Ingarö och likaså gjorde den mobbade killen. Busarna var kvar och valde antagligen bara nya offer.

För två år sedan var det dags för min mellantjej att vara i en klass som fullständigt urartade. Ingenting fungerade och den lärare som hade klassen var långt ifrån uppgiften mogen. Barnen gjorde precis vad som helst och läraren bara stod där framme och mässade. Det fanns ingen insikt hos ledningen för skolan att ta i problematiken. Vi fick flytta även mellantjejen.

Min yngste son är nu det enda barn jag har kvar i den kommunala skolan.

För två veckor sedan berättade min kompis för mig att hans son Kalle blev trakasserad och misshandlad med jämna mellanrum av en annan pojke på skolan. Överfallen skedde när de gick mellan sin byggnad och träslöjden eller matsalen som ligger ett par hundra meter bort. Min kompis har varit med Kalle i skolan, pratat med läraren och rektorn men utan respons. Det enda skolan gjort är att låta Kalle slippa träslöjden, för då kan han ju inte bli slagen. Återigen samma slut på sagan. Den trakasserade får flytta, ändra vanor eller bli borttagen från lektioner för att få slut på det hela. Den som misshandlar fortsätter som vanligt. Min kompis blev för övrigt riktigt förbannad då skolan ville att hans son inte skulle behöva gå på vissa lektioner för att på så sätt undvika misshandeln. Lite fel sätt att tackla problemet på tyckte han.

Min grabb, Tim, är stor för sin ålder och tuff. Och har hoppas jag redan vid 10 års ålder någon form av både empati och förståelse för vad som är rätt eller fel... Eller kanske inte. Men vad jag vet är att min kompis är oerhört orolig för att Kalle mår så dåligt av att kontinuerligt riskera stryk och oavsett vad han säger till rektor och lärare så händer inget. Åh vad jag känner igen hans frustration.

Jag har antagligen gjort fel men jag gjorde så här. Förklarade för Tim vad som händer Kalle och så frågade jag Tim: Känner du till att Kalle blir slagen av den här grabben? "Ja det gör jag, han ger sig på Kalle ganska ofta" sa min grabb. Och då frågade jag Tim "rår du på den här killen"  ja det gör jag, jag har faktiskt redan tagit bort honom från Kalle ett par gånger sa Tim med ett stort leende.

Så nu får Tim 25 kronor varje dag för att gå tillsammans med Kalle till och från matsalen eller träslöjden. Trakasserierna har upphört, Kalle har inte fått stryk en enda gång, Tim tjänar pengar och min kompis har märkt en helt annan vilja för att gå till skolan hos Kalle.... Att en 10 åring ska behöva livvakt för att våga gå till skolan... Jag kan heller inte sluta fundera på om jag gjort rätt, var ska det sluta...

Calle Fridén vågar inte fortsätta blogga om vår bransch

Calle Fridén slutar blogga. Han upplever att hans uppriktighet på bloggen hindrar honom från att få jobb. Han är arbetslös byggare, stridbar och står upp för det han tror på. Han söker jobb och märker att hans engagemang för frågor han brinner för hindrar honom från att få jobb. Kan det verkligen vara så? Min erfarenhet är att många som står upp och tydligt och rakt påpekar det som inte är bra gör det för att få till en förändring, till det bättre! Jag tycker det är mycket bättre med tydlighet och ärlighet även om man inte tycker lika. Det blir så mycket enklare så! Och ofta har dessa stridbara personer rätt. Inte alltid men ofta. Och om inte annat så ger de mig som chef en insikt i att något jäser. Och då kan jag ta tag i det. Det är värre när man är i ovisshet.

Någon sa "Jag delar inte dina åsikter men är beredd att dö för dem" . Det är säkert att ta i här. Men faktum kvarstår. Om det Calle skriver är korrekt så fy tusan så trist. Har man rent mjöl i påsen som arbetsgivare så bör man inte ha något att vara rädd för när det gäller en kille som Calle.

Jag har själv tappat stinget lite här på bloggen. Märker att mina inlägg blir allt mindre personliga och allt oftare utslätade. Jag har fått kritik för mitt sätt att skriva eller snarare om vad jag skriver. "Det finns väl ingen anledning att andra vet att vi på Dipart ibland har personalproblem, ekonomiska problem eller klantar oss ute på byggena"  Eller "Inte kan du väl skriva att vi gick back under vintern" . Den här kritiken om vad jag skriver har säkert delvis varit befogad. Men visst har den påverkat mig och varit ett av skälen till att inläggen blir färre och lite mindre vassa. På något sätt ligger det inbyggt hos många att man inte ska erkänna att allt inte är frid och fröjd. Och det faktum att de saker jag tar upp finns överallt i alla företag hjälper inte. Man ska inte vara personlig och man ska inte visa svaghet. Men jag tror att man just genom det vinner i längden och visar just det, styrka.

Jag hoppas verkligen att Calle får jobb snart, gärna i morgon. Jag tror nämligen att han inte bara slåss för de fackliga rättigheterna ute på bygget utan är säkert också lika mån om att alla i hans lag utför de skyldigheter det innebär att vara byggnadsarbetare. Med andra ord att alla ska följa kollektivavtalet vilket marknadens bägge parter redan skrivit under. Och då landar vi i att det enda som skiljer honom från många andra är att han skriver om saker som andra väljer att undvika att skriva om. Och vi i Sverige har väl slutat att jaga de som skriver om känsliga saker eller?

Marknadschefen på Dipart hinner inte med

I början på året sa Rune, vår styrelseordförande, till mig "Jens du måste bli mer VD och mindre marknadschef" . Han grundade säkert den bedömningen på något. Kanske det han hitintills hade sett, vad vet jag. Sedan den dagen har vi omorganiserat, lagt upp schemat för styrelsemöten och fastslagit vad jag ska rapportera till varje möte. Dessutom har mötesagendan för våra ledningsmöten blivit fastlagd och mina möten med våra fem affärsområdeschefer och ytterligare en hel del.

Jag kan också konstatera att de senaste dagarna har bara gått till "ordinärt VD jobb". Och måste jag erkänna, jag börjar förstå vad jag inte gjort tidigare som borde blivit gjort. Parallellt med VD jobbet är jag också ansvarig för vår marknadsföring. Monthly vår interntidning, bloggen, broschyrer, kontakter med media och en del ytterligare som hör dit. Det finns inte tid till allt och frustrationen hos affärsområdescheferna som väntar på sina utlovade broschyrer växer. De ligger i en hög, halvfärdiga, på mitt bord. Men det tar en stund att komma in i det arbetet. Räcker inte med en halvtimme där och en timme där. Bara att sortera upp i högen och komma in i skrivarhumöret och veta var jag var tar sin tid... Så jag kan bara konstatera att marknadschefen hinner inte med sitt jobb. Jag borde kanske ge honom kicken!