Mobbing, hur hanterar skolan den egentligen?
17 april 2011. Jens Hoffmann
Lördag kväll, sent nästan 01.00 på natten och känner för att skriva av mig lite.
Idag var Tim, min yngste grabb, och jag hemma hos en kompis till mig och hans son, vi kan kalla honom Kalle. Min kompis ville tacka Tim och berätta för honom hur mycket han uppskattade vad Tim gör för Kalle i skolan...
För fyra år sedan gick min äldsta dotter Danni i den stora kommunala skolan ute på Ingarö. i hennes klass förekom mobbing regelbundet. Vid ett tillfälle gick "gänget" bara för långt tyckte Danni. De tvingade en kille att krypa i korridoren med en sko i munnen, han skulle vara deras hund. Danni fick nog och gick emellan, hon tog killens parti och hjälpte honom upp och gänget svarade med att skandera hora hora hora. Det var droppen. Efter åtskilliga möten med en rektor som bara lovade och lovade, möten med föräldrar och även dagar då jag var med i skolan så insåg jag att skolan hade ingen kraft eller kompetens för att ta i problematiken. Och framförallt ingen vilja. Man bara lät mobbingen fortsätta. Danni bytte skola till en friskola på Ingarö och likaså gjorde den mobbade killen. Busarna var kvar och valde antagligen bara nya offer.
För två år sedan var det dags för min mellantjej att vara i en klass som fullständigt urartade. Ingenting fungerade och den lärare som hade klassen var långt ifrån uppgiften mogen. Barnen gjorde precis vad som helst och läraren bara stod där framme och mässade. Det fanns ingen insikt hos ledningen för skolan att ta i problematiken. Vi fick flytta även mellantjejen.
Min yngste son är nu det enda barn jag har kvar i den kommunala skolan.
För två veckor sedan berättade min kompis för mig att hans son Kalle blev trakasserad och misshandlad med jämna mellanrum av en annan pojke på skolan. Överfallen skedde när de gick mellan sin byggnad och träslöjden eller matsalen som ligger ett par hundra meter bort. Min kompis har varit med Kalle i skolan, pratat med läraren och rektorn men utan respons. Det enda skolan gjort är att låta Kalle slippa träslöjden, för då kan han ju inte bli slagen. Återigen samma slut på sagan. Den trakasserade får flytta, ändra vanor eller bli borttagen från lektioner för att få slut på det hela. Den som misshandlar fortsätter som vanligt. Min kompis blev för övrigt riktigt förbannad då skolan ville att hans son inte skulle behöva gå på vissa lektioner för att på så sätt undvika misshandeln. Lite fel sätt att tackla problemet på tyckte han.
Min grabb, Tim, är stor för sin ålder och tuff. Och har hoppas jag redan vid 10 års ålder någon form av både empati och förståelse för vad som är rätt eller fel... Eller kanske inte. Men vad jag vet är att min kompis är oerhört orolig för att Kalle mår så dåligt av att kontinuerligt riskera stryk och oavsett vad han säger till rektor och lärare så händer inget. Åh vad jag känner igen hans frustration.
Jag har antagligen gjort fel men jag gjorde så här. Förklarade för Tim vad som händer Kalle och så frågade jag Tim: Känner du till att Kalle blir slagen av den här grabben? "Ja det gör jag, han ger sig på Kalle ganska ofta" sa min grabb. Och då frågade jag Tim "rår du på den här killen" ja det gör jag, jag har faktiskt redan tagit bort honom från Kalle ett par gånger sa Tim med ett stort leende.
Så nu får Tim 25 kronor varje dag för att gå tillsammans med Kalle till och från matsalen eller träslöjden. Trakasserierna har upphört, Kalle har inte fått stryk en enda gång, Tim tjänar pengar och min kompis har märkt en helt annan vilja för att gå till skolan hos Kalle.... Att en 10 åring ska behöva livvakt för att våga gå till skolan... Jag kan heller inte sluta fundera på om jag gjort rätt, var ska det sluta...