Jag blir fruktansvärt förbannad… Och det är inte ens jag som drabbas.
25 augusti 2009, Jens Hoffmann
Jag har ofta kontakter med myndigheter i olika frågor. I regel är det inga konstigheter utan vi löser snabbt eventuella problem. Jag kan nästan hundraprocentigt säga att jag litar på handläggarna som går statens eller kommunernas ärenden.
Men det finns ett undantag! Nämligen när det gäller människor som myndigheterna vill ha tillbaka in i samhället från ett utanförskap. Antingen är det narkomaner som enligt uppgift numera är drogfria, eller så är det kriminella som enligt uppgift helt bytt levnadsstil eller så är det människor som har ett handikapp men ändå vill jobba. Gemensamt är att syftet är gott.
Jag har svårt att säga nej när ett ofta lite gripande människoöde presenteras. På något sätt är alla värda en andra chans.
Krasst ekonomiskt säger erfarenheten mig att inga bidrag i världen kan få det lönsamt att anställa en narkoman, hemlös, blind eller handikappad istället för en frisk välutbildad 35 åring med ordnade förhållanden. Som företagare är det min skyldighet och mitt ansvar mot alla anställda att säkerställa vår konkurrenskraft. Jag kan ju inte glömma bort vår vardag där våra kunder är ofta just stat och kommun. Och de köper av den som hela tiden är effektivast och därmed kan offerera jobben billigast. Det är vår vardag det här med LOU (lagen om offentlig upphandling) och även vid rekrytering måste vi ta hänsyn till den.
Men som medmänniska är det min skyldighet att i den mån det går se om jag kan bidra till ett bra samhälle. Och i ett bra samhälle ska det finnas plats för alla.
Vi har en värdering som lyder ”vi skall genom aktiva handlingar hjälpa de svaga och utsatta i samhället”. Hur gör vi rent praktiskt då? Jo när jag rekryterar så letar jag i nio fall av tio efter just den bästa personen alla kategorier för jobbet som behöver bli gjort!! Men i det tionde fallet då ger vi plats för någon som har som kanske enda merit att vederbörande haft det riktigt tufft i livet men ändå har ett schyst hjärta och fortfarande vill jobba med något!
I dessa fall finns det i regel ett bidrag i botten. Inte mycket och det gör inte att det blir ekonomiskt försvarbart men i varje fall så kan vi luta oss mot vetskapen om att vi får lite stöd när det strular eller när för lite blivit gjort en viss dag.
Problemet är inte dessa personer, inte alls. Problemet är myndigheterna som ideligen gör affärsuppgörelser och sedan inte står för sina ord. Därmed sätter de indirekt dessa ofta utsatta personers hela existens i farozonen.
Och nu har det hänt igen. För ett år sedan kom jag överens med arbetsförmedlingen om att anställa en kille som har en kronisk sjukdom som gör att han inte kan jobba lika hårt som andra. I bidrag skulle jag få ca 20% av lönen. Sjukdomen är diagnosticerad av överläkare och fastslagen. Innan vi skrev på papperen så poängterade jag för kommittén som handlade ärendet att det var en kronisk sjukdom och att bidraget också skulle vara bestående. Detta accepterades av alla och vi var helt överens.
Killen har funnits sig väl tillrätta hos oss, är omtyckt och en i gänget.
Så kom då brevet. ”Bidraget för xxx xxx dras in helt då nya direktiv gäller från och med den 1 september 2009.”
Jag blir så fruktansvärt frustrerad, handläggaren på arbetsförmedlingen som jag direkt ringer upp nästan gråter, och killen det gäller vet ännu inget. Min ilska blir så stor för det är som om myndigheterna kallt räknar med att de ska komma undan med detta beteende då jag antagligen är för snäll för att låta killen gå.
På något sätt ska jag lösa det här men varför kan jag inte få kunna lita på våra myndigheter! Är det här ett medvetet beteende för det händer ideligen?