Räcker tiden till

I födelsedagspresent gav jag min kompis första boken i Stieg Larsson trilogin med uppmaningen om att vi skulle starta en bokklubb. Båda var upprymda över idén men vi tvivlade starkt på att tiden skulle räcka till. På vägen hem från henne satt jag på bussen och tänkte tillbaka på hur jag var för bara några år sen. Jag hade så många bollar i luften! Gick på KTH fem dagar i veckan, åtta till fem. Åkte till stallet i Västerhaninge två dagar i veckan. Jobbade extra varannan helg. Pluggade till alla slags tentor och mindre prov dagarna i ända. Hann ändå med att träna och träffa mina kompisar.
Jag satt alltså där på bussen och kom på mig själv med att längta tillbaka till dessa dagar och förebrå mig själv för att jag inte längre är så. Jag känner inte längre det konstanta trycket i magen av stress och får inte huvudvärk av att tänka på hur mycket jag har att göra. Jag hinner med allt jag ska göra, vill göra... Ändå känner jag mig inte lika duktig som jag gjorde då.
Då slog det mig plötsligt vad det beror på. Under den tiden när mina dagar var fullsmockade så gjorde jag precis allt det jag kände att jag ville och var tvungen att göra. Och jag hann. Idag kan jag komma på mig själv med att tänka att jag inte har tid att läsa tidningen eller ens vika ihop min rena tvätt. Men det handlar inte om att man inte har tid, det handlar om att man är lat och bara försöker intala sig själv att det beror på annat. Med sådant beteende kommer man inte långt och det enda som finns att göra är att ta sig i kragen och styra upp sitt sätt. Så det första jag ska göra för att på riktigt ta tag i min inställning till tiden är att börja läsa Stieg Larssons, Män som hatar kvinnor.