Såg en oerhört gripande bio igår. Den handlade om en familj där en av döttrarna var kroniskt cancersjuk

Jag gick och såg filmen med min äldsta dotter, Danielle. Och jag lovar att det inte tog ens 15 minuter så var hennes mascara på väg nerför kinderna. Och jag var också kraftigt berörd där jag satt och höll om henne.
Familjen hade två döttrar. Den yngre av de två hade ända sedan barnsben fått vara lite av en reservdelsmänniska åt sin äldre sjuka syster. Som hon för övrigt älskade över allt annat. Ingreppen läkarna gjort på henne för att ta allt från benmärg till blod var oändliga. Nu var det dags för en av njurarna. Den yngsta dottern sa stopp och stämde sin familj och då främst sin mor för rätten att själv få bestämma över sin kropp. Hennes dilemma där systerns liv var i ena vågskålen och hennes egna möjligheter till ett rikt, friskt och långt liv i den andra var enkelt för oss att förstå.
Filmen var oerhört gripande och välgjord. De talrika scenerna som visar på den äldsta dotterns sjukdom var realistiska och välgjorda. För Danielle och mig blev det nog extra starkt därför att nu i november är det ett år sedan min mor gick bort i just cancer. Så tro mig om jag säger att filmen är realistisk och välgjord, tyckte mig känna igen varenda scen som om det var igår.
Det är en film man kommer ihåg som har ett vackert, sorgligt och oväntat slut. Ta med en servett och gå och se den! Att den dessutom handlar om något som många av oss kommer tvingas konfrontera en dag gör den bara ännu mer intressant.