Vad nyttigt det är att sitta på två stolar ibland.

I förra veckan hade vi vårt månatliga månadsmöte när alla 18 tjänstemän samlas. Som vanligt gick vi igenom det som vi upplever är viktigt. Jag brukar göra så att jag skickar ut en förfrågan "vad känner du är viktigt att vi pratar om på onsdagsmötet?"  Svaren brukar inte bli så många men det som kommer upp angår de flesta av oss. När mötet nådde sitt slut och vi kom till övriga frågor kom Monthly och även bloggen upp till diskussion. Den här gången var det en artikel i januarinumret som hade rört upp känslorna. Jag överdriver inte så speciellt mycket om jag säger att minst hälften runt bordet var direkt kritiska till hur jag hade formulerat mig och resten tyckte väl inte direkt något. Vi debatterade Monthlys vara eller inte vara och dess storlek och vad jag ska skriva och inte skriva i säkert en halvtimme. Säkerligen hade alla andra i viss mån någon poäng i den kritik som riktades mot mig. Flera betonade också att Monthly och bloggen är bra men jag måste tänka på det och det och att inte skriva om andra och kolla upp fakta bättre och så vidare. Jag kände mig strypt, beskuren, kvävd och hade ingen lust att skriva en endaste rad på i varje fall hela den kvällen.

I fredags kom en journalist från Dagens Industri ut till oss för en två timmars intervju. Meningen var att hon skulle porträttera Dipart på en helsida i papperstidningen. Det här är givetvis jättekul med tanke på att det är Sveriges ledande affärstidning och en helsida där är inte något man får varje dag. Vi satt och pratade om värderingar, integration, rasism, byggbranschen som sådan och det hela var givande och spännande. Mats och jag pratade på och gav en mängd exempel ur vår vardag. Tanken med artikeln var att fokusera på hur vi jobbar med vår värdegrund och hur den har styrt vårt sätt att agera i integrationsfrågorna. Visste du förresten att 30 % av oss på Dipart är utlandsfödda?

Igår hörde hon av sig och ville kolla några citat. "Du kan väl skicka över artikeln så kan jag läsa igenom den och rätta det som inte är korrekt" sa jag. Men det gick hon inte med på!! Vad irriterad jag blev. Men hon läste upp sin text och jag blev mer och mer frustrerad. Hon hade inte alls tagit med det jag tyckte var unikt med oss. Utan hade en mängd egna tolkningar och dessutom hade hon letat reda på egna källor och läst vår hemsida och plockat lite här och lite där. Jag hade ingen koll riktigt på vad det skulle bli av det hela. Och jag kände att jag gick så långt i min önskan att hjälpa henne att formulera sig korrekt att det nästan var så hon helst av allt ville avsluta samtalet. Tänkte snabbt över situationen och drog mig lite tillbaka. Tänkte att om hon överhuvudtaget ska ha lust att göra någon artikel så får jag nog släppa nu....