45 personer fick glasögon i söndags
30 januari 2012, Jens Hoffmann
Det var blandad kompott för mig rent känslomässigt i helgen när jag tillsammans med våra härliga optiker var ute och hjälpte Stockholms svagaste att få bättre syn. Glädje fick jag för vi kunde göra synundersökningar på 45 personer och därefter hjälpa till med någorlunda lämpliga glasögon till var och en. I några fall när synfelen var riktigt ovanliga valde vi att slipa fram helt nya glas. Speciellt en mörk herre som var hög som ett hus och hela tiden glad även om han vare sig kunde gå rakt eller prata kommer jag ihåg. Trots att han var ordentligt påtänd så gjorde vi en synundersökning på honom. Det gick hyfsat. Hans synfel var grovt. Minns inte exakt hur grovt men han kan inte ha sett mycket. När vi hittade ett par glasögon som både passade honom och som dessutom hade exakt rätt styrka så blev han glad som en kalv på vårbete. En ny värld hade öppnat sig för honom. Så förutom att han var mitt inne i ett rus så hade han plötsligt fått möjlighet att se. Han sjöng, smådansade och ville krama oss hela tiden.
Men det som inte var trevligt var insikten om att nu är det illa. Jag har aldrig tidigare varit med om att tillståndet på dem som har det svårast i vårt samhälle är så här dåligt. Och då har jag regelbundet varit på olika härbärgen i snart 12 år. Skicket på människorna som vi träffade i söndags var bedrövligt. En man kom i shorts med svullna smalben... En man vi gjorde undersökning på hade ett öga som det var något ordentligt fel på "det spänner och trycker...som om ögat vill ut" sa han. Många stank på ett sätt som man bara gör när man inte fått möjlighet att tvätta sig på mycket länge. Och det som jag lade märke till mest var att så många var drogade, utmärglade och slitna.
Dino föreståndare för Bryggan i Högdalen. Jag kan inte låta bli att jämföra hans ställe med det vi var på i helgen. Hos Dino är gästerna mer eller mindre från exakt samma miljö. Men där finns det värme i luften. Personalen rör sig bland gästerna och bryr sig. Duschar, kläder, god mat och omtanke finns så det räcker till alla. Socialtjänsten är där regelbundet, en sjuksköterska kommer varje vecka, en läkare var fjortonde dag, gatujurister, kyrkan ja antalet sammarbeten Dino skapat som vart och ett gör en skillnad för gästerna är otaliga. Och hos Dino är maten hemlagad och gästerna får alltid sallad och frukt. Och den här omtanken smittar av sig på gästerna, ingen är otrevlig.... Jag trivs där. Några av gästerna morsar till och med på mig och flera har hälsat till min dotter som sommarjobbat där.
Men där vi var i söndags.... Det första vi fick var varsitt överfallslarm, då var ribban lagd.... för första gången ville optikerna att jag var närvarande hela tiden... De kände sig inte säkra. Vid tre tillfällen när jag sade till någon att vara någon annanstans än där vi utförde synundersökningarna så blev det tjafs och jag fick fingret... Jag fick adrenalin i kroppen som jag inte fått sedan tonåren...
Personalen bara inte brydde sig om någonting kändes det som. Vi var välkomna visst. Men de lade inte två fingrar i kors för att underlätta eller hjälpa oss. Och de ungicks inte med gästerna eller med oss och jag bara kände att de är egentligen inte här för de bryr sig..... Jag var glad när vi var klara och kom därifrån.
Men vill ändå visa ett exempel som gjorde även helgens arbete värt besväret. Jag frågade Marcus, för han var nog den mest representative av alla vi hjälpte, om han ville vara modell för att visa hur det går till och han sa "självklart, det är ju riktigt schyst det ni gör alltså".
Marcus väntar på sin tur....
Katta gör en ordentlig synundersökning på Markus och skriver sedan ner resultatet på ett kort.
Jag har letat fram ett par glasögon, bland alla de begagnade vi har med oss, som passar just Markus. Här testar vi om han kan läsa platsannonserna!
Markus ger Katta en kram och är plötsligt försedd både med glasögon för att se på långt håll samt med läsglasögon.
När jag hittat precis rätt glasögon, med exakt den styrka som behövs, bland alla de par vi har med oss då ryser jag. När jag sedan ber min kund att prova dem och jag ser hur minen långsamt förändras när personen ifråga förstår vad det innebär att kunna se... Och jag får ett leende som är så varmt och så fullt av lättnad, ja ett sådant ögonblick per arbetspass så är jag fast....